Månad: maj 2018

Tom Hazard bär på en hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han hari själva verket levt i århundraden.
Från den elisabetanska eran genom 1920-talets jazziga Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger,men det enda han längtar efter är ett vanligt liv.
Som historielärare på en grundskola i London lär han ut det förflutna han själv en gång upplevt och nu anstränger sig för att tämja, då det alltid riskerar att hinna ikapp honom. Samtidigt försöker han komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.
Tom vet att han aldrig får glömma den viktigaste regeln för sådana som han, att inte förälska sig - men vad är egentligen ett liv utan kärlek värt?

Utdrag ur boken:
"Det föll mig in att människor inte levde bortom hundra för att de helt enkelt inte var gjorda för det. Psykologiskt, menar jag. Man liksom tog slut. Det fanns inte tillräckligt med själv för att fortsätta. Man blev för trött på sitt eget sinne. På livet som upprepade sig."

"Många av oss har alla materiella ting vi behöver, alltså måste marknadsföringen nu vädja till våra känslor. Vi måste fås att känna att vi behöver mer, vi måste vilja ha sådant som vi aldrig förut behövde. Vi ska fås att känna oss dåligt beresta om vi bara har besökt tio länder. Vi ska känna oss gamla om vi har en rynka. Känna oss fula om vi inte är fotoshoppade och filtrerade. Ingen jag kände på 1600-talet ville hitta sin inre miljardär. De ville bara leva tills de blev vuxna och i görligaste mån slippa löss."

Detta är en varmsinnad roman. Författaren målar människan i både ljus och mörker. Tanken är fascinerande, att leva flera hundra år...vilken önskedröm! Eller??? Det blir tidvis väldigt sorgligt.
Berättelsen ska filmatiseras med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Det förstår jag, för boken är som gjord för att bli en sagolik film med både svärta, humor och magi.

Maja Lunde följer upp romanen "Binas historia" om det sköra samspelet mellan natur och människa. I det här fallet handlar de om det mest livsnödvändiga på vår planet: vatten

Berättelsen löper längs två spår: dels får vi följa sjuttioåriga Signe som 2017 seglar över havet för att konfrontera mannen hon en gång har älskat i segelbåten Blå, som den här gången har en märklig last.
Och dels David och hans dotter, som år 2041 är flyktingar i ett uttorkat Sydeuropa, där nord står mot syd och vattnet inte räcker till alla.
Allt förändras den dag de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inåt land.

Utdrag ur boken:
"Jag går ner i lastutrymmet, det är kallt, en kylanläggning står och mullrar, hittar en kontakt, blinkar mot det starka ljuset, mot froströken ur min egen mun, mot lådorna, de är fortfarande inte surrade, står lösa på durken, jag går fram till de närmaste, stryker över den hårda plasten, de måste vara dyra, helgjuten, blandk kungsblå hårdplast, kommer inte att brytas ner på 450 år."

"Arbetet vi deltog i, demonstrationerna vi gick i, plakaten vi skrev, det var bara en lek för honom, och jag längtar efter att få se hans ögon när jag står där med isen, när jag vräker ut den på hans gårdsplan, hans min i det fetlagda, medelålders lyxliraransiktet med spår efter gårdagskvällens rödvin på läpparna, och den söta lilla frun med lite för slät panna och lite för spänt leende..."

Även denna berättelse är en käftsmäll, en väckarklocka. Den talar om att nu är det verkligen bråttom om vi ska hinna göra något, allt eskalerar oerhört fort.
Författaren skriver med stor inlevelse och det betyder mycket för trovärdigheten, sedan kanske det inte är världens bästa litteratur, men jag upplevde den som autentisk, äkta, ett rop på hjälp....