(Bild lånad från dt.se) Dalarnas egen kulla slog till direkt! Grattis Stina! Så roligt för de fortsatta tävlingarna, för hemmapubliken och för hela folket… Och Bye bye vinter! Igår gick vi en promenad på skoterleden med gårdens alla jycker, idag skulle jag inte längre tordas försöka! Nej, idag var det straffbart att gå ut genom dörren utan broddar! På väg till byn mötte jag plogbilen och blev så glad att få vår väg hyvlad, men när jag kom hem igen visade det sig att det enda som gjorts var att man sandat i snömodden! Nog önskar jag att vintern fått fortsätta en månad till, nu blir det blött och skitigt…

Tänk, det är ett helt år sedan hela min tillvaro brakade ihop och livet förändrades i sina grundvalar. Trots att jag separerat och skilt mig tidigare så var jag denna gång inte förberedd alls på vad som komma skulle.. Vi hade inte grälat en enda gång, inte bråkat, varit oense.. Därför var det så himla svårt att ta in, att vi inte skulle leva resten av livet tillsammans… men självklart förstod jag så småningom, när jag haft tid att reflektera, att inte allt stått rätt till, att den ömsesidiga kärleken inte längre funnits där, jag hade bara inte velat se tecknen. I början var allt kaos, jag ville bort, flytta,…

När jag finner livet motigt och jobbigt har jag lätt att bli passiv och följa minsta motståndets lag.. Ingenting känns kul, varför bry sig, jag kan lika gärna sitta här och uggla… :thumbsdown: Nänä. det är livsfarligt! Sjas iväg med sig, uppmanar jag mig själv och tog igår en promenad ner på byn för att spana in folkfesten under rallyt! Fast, det bidde ju ingen folkfest, den var ute i rallyskogarna istället… Vissa år har man service och tankning av bilarna i byn och då är det massor av folk, massor av bensinångor, rallyförare som bjussar på sig själva och tar sig tid att skriva en och annan autograf till…

Upp som en sol.. ..och ned som en pannkaka.. Så labil känns min tillvaro just nu, humöret svajar, jag försöker samla ihop mig men lyckas inte alltid Det är mycket skit som hunnit ikapp, saker som jag själv inte kan påverka ett dugg, och det är så frustrerande! vissa spår försvinner aldrig utan ligger och skaver precis under ytan, hur gärna man än vill radera dem ur sitt liv Det är inte bara från taket som rasrisken känns uppenbar..varje dag är en kamp och det är så tröttsamt Jag har mycket att glädjas åt i tillvaron, bara härom dagen hade jag köksbordet fullt av blomster som jag fått.. men tyvärr,…