Idag när jag gick min promenad ner till sjön fick jag plötsligt syn på något färggrannt bland alla torra fjolårslöv. Helt underbar lila färg på blommorna som växte på en liten buske, helt utan några blad. Var ju tvungen att gå av cykelvägen för att kunna ta ett foto på närmare håll Möter en familj med barnvagn som tittar konstigt på mig som står nere i diket med två kopplade jyckar och en kamera i högsta hugg.. Jag frågar förstås om dom känner till vad detta är för växt, men det hade dom ingen aning om. Jag traskar vidare och upptäcker flera likadana buskar, en del mindre och en del…

Efter två fina vårdagar känner jag mig idag lite blåst på konfekten. En gråmulen himmel utan tillstymmelse till blått… Men enligt prognoserna ska solen stråla de närmaste tre dagarna! Min snoriga näsa till trots har jag knappt varit inomhus de senaste dagarna. Jag kan tänka mig att de som har sommarställen nu tillbringar all sin lediga tid i sina stugor och torp. I vår lilla by är vårstädningen i full gång, det gödslas och planteras, krattas och bränns i trädgårdarna och idag såg jag också att man sopar och duschar gatorna. Vi hade vår grillpremiär i torsdags kväll. Det bar av till sjön med ryggsäcken fylld, isen har fortfarande inte…

Alla har vi någon fobi eller? Spindlar, ormar och andra kryp är vanliga orsaker till fobier Min fobi gäller blodiglar! Mitt första minne av blodiglar är ur en gammal amerikansk västernfilm. Måste ha sett den på 60-talet i tioårsåldern. En cowboy går ner sig i en göl, kommer upp, sätter sig på stranden och drar av sig sina boots. På benen sitter flera feta, äckliga svarta och stora iglar! Yick, va äckligt! Mannen får verkligen kämpa för att få odjuren att släppa från huden, och man hör ett sugande ljud, som från en vinkork när han lyckas…. Vidrigt säger jag bara! Jag hade mardrömmar om svarta sugande blodiglar på kroppen…

Knappt har jag hunnit åka från min egen lilla prinsessa innan den grymma verkligheten slår till Lilla Engla är död, mördad Visst hade jag mina aningar, som de flesta andra, att hon inte längre skulle hittas i livet Men, jag som andra hoppades, in i det sista, hoppet är ju det sista som överger människan Vaknar i morse med en knytnävsstor klump i magen läser alla nättidningar, tittar på presskonferensen på teve Känner att hatet gror sig starkare och starkare vilket bestialiskt monster någon har närt vid sitt bröst ovetande om hur framtiden ska gestalta sig och nu rullas allt upp, verkligheten visar sig vara långt hemskare än den målas…