Jag har läst..

Mette är författare. Hennes nästa bok ska handla om u-länderna, men hon har varken tid eller lust att resa och kontaktar istället en hjälporganisation för att samla bakgrundsmaterial.
Genom rum 516 på ett av Köpenhamns centrala hotell förflyttas Mette till nödens Afrika.
Nej, självklart sker detta inte på riktigt. Men plötsligt står en liten pojke från en av Afrikas törstande byar tillsammans med Mette i hotellkorridoren efter att dörren till rummet stängts. När hennes egen dotter dyker upp på ett daghem i Rumänien blir förvirringen ännu större.
Mette vill gärna göra något för de fattiga men hur mycket av sin egen bekvämlighet och trygghet är hon beredd att riskera?

Utdrag ur boken:
"Mette kommer plötsligt att tänka på Biafrabarnen. Långt, långt borta i Afrika, men ändå ständigt närvarande vid kvällsmåltiderna. "Tänk på de svältande barnen i Afrika" sa de vuxna. För Mette tyckte ju inte om vare sig det ena eller det andra, och hon orkade nästan aldrig äta upp.
Nästan varje dag tänkte Mette på vad underbart det hade varit om man kunde stoppa ner sin mat i ett kuvert och skicka den till Afrika. Och egentligen var det konstigt att de vuxna alltid sa att hon skulle tänka på barnen i Afrika när de samtidigt sa att det där med kuverten var helt omöjligt. Barnen där nere blev ju inte mättare av att Mette åt upp. Eller hungrigare när hon inte gjorde det.
Så hunden fick det. Allt som låg på Mettes tallrik som hon inte hade ätit."

"Han går in igen och rotar bland några saker, kommer tillbaka med en ihopvikt presenning och räcker henne den. Pang. Så är dörren stängd igen.
Här ska de alltså tillbringa natten. Under bar himmel på en elektronik- och kemikaliesoptipp någonstans i Indien. I beckmörker och utan den lilla resväskan eller handväskan. Utan extrakläder. Utan vatten och mat. Bara ett stort stycke tjock plast."

Denna bok är skriven av en författare med livlig fantasti. En person som vill väcka världen, som vill peka på hur vi vanliga medborgare i våra trygga hem ignorerar de stora problemen som dagligen drabbar miljoner människor runt om i de fattiga delarna av världen.
Det var spännande med science fiction-rummet på hotellet och speciellt att hon vid varje besök hamnade på ett nytt ställe utan möjlighet att kommunicera med invånarna.
Parallellt lever Mette ett vanligt liv med dotter och veckopendlande make.
Varför mamman varje eftermiddag måste sova middag innan hon hämtar dottern på dagis begrep jag aldrig.
Inte heller förstod jag totalomvändningen i äktenskapet i slutet av boken.
Lite hafsigt skriven tyckte jag historien var även om den absolut hade sina poänger.
Framför allt är det skoj att läsa en berättelse med en helt annan ingång än andra böcker har.
På ett fiffigt sätt har hon visat på hur vi gärna vill hjälpa till men hur taffligt allt ändå blir när vi inte hinner/orkar/kan göra konkreta förändringar i våra liv.