-
Söndags-smakbit # 9
Bloggen Betraktelser ger oss på söndagar chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser. Jag läser Hos dig min längtan är förtöjd , andra delen i Hangö-trilogin. Smakbit sid. 113 ”Han vände bort blicken. ”Kommer någon av oss någonsin att må bra igen, tror du? Världen är ett annat ställe nu än för ett år sedan.” Hon satt tyst en stund Pappersservetten låg i små bitar, utströdd över hennes kjol som snöflingor. -Jag vill åtminstone försöka. Och du har ju sagt att vi ska få tillbaka Hangö, minns du det? Då kommer allt att bli bra igen”. En tanke slog henne, och hon log försiktigt.…
-
Hoppa-på-tåget # Din egen skugga
Lokförare är Åke som lotsar oss från stationen till slutmålet. Veckans ord är din egen skugga Pga tidsbrist hinner jag inte ut och jaga efter sol och skugga, jag är på jakt efter nya glasögon och idag har jag mina flickor som smakråd! Men, jag kan visa ett foto på mig med annorlunda skuggspel som jag råkade hitta i arkivet Här syns även mina nuvarande glasögon som är så repiga att jag knappt ser att blogga, och då är det kris, eller hur?? Wish me luck, jag och mina flickor har inte riktigt samma smak, de vill nog att jag väljer ett par svarta bågar, men icke sa Nicke! Nästa…
-
Färgsprakande fem-en-fredag # 9 Olust
#9 olust – Hur kittlig är du? Oj, det var längesen någon kittlades med mig! Jag är kittlig mellan tårna och under fotsulorna! – När kände du dig senast avtrubbad? Just nu är det ett konstant tillstånd som jag försöker krypa ur, min älskade hund som fick somna in gör mig totalt avtrubbad. – Vad fick dig senast att skruva på dig? Jag är glad att jag inte var på plats idag i Helsingfors när Finlands nya president Alexander Stubb svor presidenteden. Tal av avgående president, av tillträdande president, av riksdagens talman…Jag lyssnade och hade tv-sändningen igång, men kunde stå och diska, gå runt och plocka, bädda osv. under tiden.…
Du kanske också gillar
Fem-en-fredag # 40 Hälften vunnet
Fem-en-fredag # 41 Enkelt
Fem-en-fredag # 24 Sommarstart
-
En vemodig vecka…
Imorgon är det en vecka sedan Daniel fick somna in. Tiden har gått både snabbt och långsamt, dagarna känns evighetslånga, ändå tickar tiden på. Som vanligt är det lättast att se hur jag mår genom att titta på mina händer… Jag har lovat mig själv att komma ut i friska luften varje dag oavsett hur motigt det än är, hur ska jag som alltid har ett snöre i handen i vars ände det går en hund vänja mig vid att gå allena? Första ensamma promenaden gick ner till änderna, jag vill gärna ha ett mål och inte bara irra runt i kvarteret. Änderna var tacksamma över havregryn o annat smått…
