Tänk, det är ett helt år sedan hela min tillvaro brakade ihop och livet förändrades i sina grundvalar. Trots att jag separerat och skilt mig tidigare så var jag denna gång inte förberedd alls på vad som komma skulle.. Vi hade inte grälat en enda gång, inte bråkat, varit oense.. Därför var det så himla svårt att ta in, att vi inte skulle leva resten av livet tillsammans… men självklart förstod jag så småningom, när jag haft tid att reflektera, att inte allt stått rätt till, att den ömsesidiga kärleken inte längre funnits där, jag hade bara inte velat se tecknen. I början var allt kaos, jag ville bort, flytta,…

När jag finner livet motigt och jobbigt har jag lätt att bli passiv och följa minsta motståndets lag.. Ingenting känns kul, varför bry sig, jag kan lika gärna sitta här och uggla… :thumbsdown: Nänä. det är livsfarligt! Sjas iväg med sig, uppmanar jag mig själv och tog igår en promenad ner på byn för att spana in folkfesten under rallyt! Fast, det bidde ju ingen folkfest, den var ute i rallyskogarna istället… Vissa år har man service och tankning av bilarna i byn och då är det massor av folk, massor av bensinångor, rallyförare som bjussar på sig själva och tar sig tid att skriva en och annan autograf till…