Månad: juni 2016

Det är 1920-tal i den amerikanska mellanvästern. En fyraårig flicka försvinner från farstubron till det slitna hus där de som kanske är flickans föräldrar, kanske bara hennes avlägsna släktingar, bor. Hos dem har hon inte ens haft ett namn.
Den lilla flickan plockas upp av Doll, en hemlös kvinna, och får namnet Lila. Tillsammans driver de runt på vägarna och söker arbete för dagen.
Många år senare kommer Lila till det lilla samhället Gilead. Vid ett häftigt regn tar hon skydd i kyrkan och möter där den gamle prästen och änkemannen John Ames.
En osannolik, och för dem båda omtumlande kärlekshistoria tar sin början.

Utdrag ur boken:
"Gilead var den sortens stad där hundarna sov på gatan i solen och sedan i värmen som dröjde sig kvar efter att solen gått ner, och de få bilar som fanns fick stanna och tuta tills hundarna bestämde sig för att resa sig och låta dem passera. De haltade åt sidan, ofärdiga av det välbehag de tvingats ge upp, för att sedan gå tillbaka och lägga sig på samma plats igen. Det var egentligen inte mycket till stad. Man kunde höra majsfälten prassla nästan var som helst på gatorna, så nära låg de och så tyst var det."

"Jag har bara aldrig tagit hand om ett barn."
"Vi klara det". Han kröp närmare. Det där ljudet när man lägger sig tillrätta på lakanen under täcket måste vara något av det bästa i världen. Sömnen är en nåd. Man känner den komma, som om man blir uppslukad av något. Hon såg ljuset i rummet med ögonen slutna och hon kände lukten av snö i luften som drog in. Man måste lita på sömnen när den kom, annars skulle den bara lämna en där, i väntan.

Det vilar en drömsk stämning genom hela denna berättelse.
Jag märker att boken mottagits mycket olika, en del säger att de inte orkat läsa ut boken, medan andra höjer den till skyarna, bland annat president Obama.
Den kräver dock sin läsare, texten liksom bara mal på, det finns inga kapitel i boken utan historien bara fortsätter utan uppehåll.
För mig var det lätt att plötsligt tappa tråden, jag svävade ut i andra tankar precis som jag gör när jag lyssnar på en ljudbok. Har helt enkelt svårt med koncentrationen. Därför prövade jag dels att läsa kortare stund med högre koncentration och jag provade att läsa längre tid för att försöka komma in i läsrytmen och stilen.
För den är ju värd att kämpa lite för, den är vemodig och vacker och den äkta värme som spirar mellan de ojämbördiga makarna är fint att läsa om.
Men språket är flyktigt och inte särskilt handfast. Det är knappt man nämner fysiska verkligheter vid namn, än mindre att man fick höra detaljer. Att makarna har ett sexliv som resulterar i ett barn, att barnet föds vid en förlossning är något läsaren nästan får gissa sig till.
Ja nog glider mycket mellan fingrarna när man försöker greppa tag, samtidigt känner jag stor sympati för huvudpersonerna, både flickan med sin förfärliga bakgrund som sakta sipprar igenom ju längre man läser, och den gamle prästen som lever upp igen från ett ensligt liv när fru och barn dött ifrån honom.
Trots lite sömnpillervarning, ge den en chans, kanske tillhör du dem som hyllar romanen för dess storslagenhet