Mellan hopp och förtvivlan…

Gårdagen blev en riktig pärs här i pörtet
Jag märkte på morgonpromenaden att Daniel åter var dålig i magen efter att ha repat sig så bra. Dessutom avslutade han promenaden med att kräkas gul galla på tom mage…
Nu behövde vi få hjälp, snabbt! Tog direkt kontakt med Arken Zoos veterinärklinik dit jag brukar ta mina hundar.
Fick till min stora besvikelse höra att de inte hade tid att ta emot oss samma dag. Men då sköterskan lyssnat på vad som hänt var hon av den åsikten att Daniel behövde komma på kontroll samma dag, och då återstod inte annat än att ta sig till akuten på Falu Djursjukhus.
Jag ringde dit och fick höra att vi var välkomna men att väntetiden kunde bli lång då man prioriterar inkommande patienter efter deras hälsotillstånd.
Min dotter var upptagen hela denna dag, istället pratade jag med Daniels “lill-matte” , barnbarnet Paulina som en dag för 12 år sedan kom hem med Daniel då hans familj hade många hundar att ta hand om och Daniel var minst och inte fick så mycket uppmärksamhet. Han blev kvar och det har ingen i familjen ångrat, han är ju hela familjens kelgris.
Vi tog en taxi till sjukhuset, det visade sig att inte alla taxibilar tar hundar ombord på grund av allergier, så vi fick vänta ett tag.

Vi hann inte sitta i väntsalen mer än någon timme innan “lillmatte” dök upp. Hon hade tagit vabb för hund! Det kändes så skönt att ha någon att dela oron med.Efter en snabb kontroll av Daniels tillstånd ansåg man att det inte var kritiskt så vår väntan skulle fortsätta några timmar, kanske 4-5 timmar beroende på om det kom in mer akuta fall under tiden.
Jag hade inte ätit något och Paulina hade inte hunnit äta lunch. Dessvärre fanns endast kaffeautomat och en glasskyl att tillgå…det kurrade i magarna
Inte för ett ögonblick släppte Daniel garden, han ville

vara nära, här har Paulina satt sig på golvet på filten som personalen gett till Daniel, annars var det famnen som gällde. Alla patienter som kom in skulle granskas med nyfikenhet, han blundade inte på hela långa dagen, han ville ha tvärkoll!

Så småningom togs blodprover och sedan väntade vi på ultraljudsundersökning av buken. Detta för att utesluta eventuell cancer eller andra otäckheter.
När han kom från den undersökningen fick vi veta att allt såg bra ut, men vi skulle få höra mer av veterinären så småningom.
Nu var Paulina tvungen att åka hemåt för att hämta Noelle på dagis. Det var verkligen guld värt att slippa sitta där alla timmar ensam. Vi umgås så sällan på tumanhand, nu fick vi tillfälle att prata om allt mellan himmel och jord, och det tog udden av oron vi kände. En mycket välkommen bonus!
Tills sist var bara Daniel och jag kvar på akuten förutom ett par personal. Sedan kom äntligen veterinären och jag fick veta att man inte hittat någon egentlig orsak till hans symptom.
Blodproverna och ultraljudet såg bra ut, veterinären sa att hon aldrig sett en så fräsch 13-åring som Daniels ultraljud visade! Han har kraftigt blåsljud på hjärtat men det är under medicinering sedan länge. Erbarmligt mager har han blivit på kort tid sedan diarrén slog till, han vägde nu bara 3.1 kilo!
Trots vätskeförlust ansågs hans tillstånd inte kräva vätsketillförsel via dropp utan vi skulle få åka hem!
Ett underbart besked att få. Både Paulina och jag hade varit rätt övertygade om att Daniel inte skulle få komma hem mer, att hans tillstånd var så dåligt att han skulle behöva få somna in…
Vi hade försökt peppa varandra och prata om vilket bra och långt liv han hade fått ändå, och nu fick jag höra att han hade alla förutsättningar att fortsätta leva ett gott liv ett tag till!
Med mig hem förutom en ytterst förtunnad plånbok (jag slutade med hans försäkring då man för några år sedan chockhöjde priset för äldre hundar och har sedan dess lagt undan en slant för ev. kommande vårdbehov varje månad) en ny fodersort, här ska inte längre ätas dietmat utan tvärtom stärkande mat med högre fettprocent. Han får dessutom vätskeersättning med mineraler, fiberhusk och tarmstödjande medel som jag redan hade börjat ge honom.
Nu matar jag honom 6 ggr per dag tills hans mage normaliserats för att då återgå till större portioner och mer sällan.
Ja det är ett heltidsjobb en tid framöver, vilken tur att jag har all tid i världen för min bästa kompis!

Igår kväll då vi satt och myste framför teven såg jag att han hade kvar bandaget på benet efter blodproven. Inte nog med det, även infarten med nål satt kvar! Attans, klantigt av både personalen och mig. Sen kom jag på lösningen! Jag har en sjuksyrra som närmaste granne! Messade henne och frågade om hon kunde hjälpa till, och hon kom över direkt, petade bort tejpen och lossade nålen utan blodspillan utan att Daniel ens hann reagera!
Nu är det redan onsdag eftermiddag, Daniel har fått små portioner av nya fodret, han var inte så pigg på att gå ut i förmiddags men när vi väl kom ut piggnade han till och vi gick en längre promenad än tänkt då han ville “läsa tidningen” och nosa i hela kvarteret vad som hänt sen sist.
När sånt här händer pendlar man mellan hopp och förtvivlan.
Ända sedan Daniel först blev dålig har jag återupplevt den sista tiden jag fick med

Blinka, min förra hund som gick bort 2020
Då var jag så ledsen att jag inte ville ta hand om Daniel för att jag inte ville gå igenom samma sorg och smärta en gång till.
Nu blev det så i allafall, jag ändrade mig rätt snabbt, tog emot Daniel med öppna armar bara någon vecka efter att Blinka somnat in, och trots oron som åter gör sig påmind när hunden blir gammal och sjuk så får man så oerhört mycket kärlek att det är värt det!
Det blev ett känslosamt och väldigt långt inlägg från mig idag.
Jag behövde rensa skallen, och jag ville skriva ner hur jag känner just nu, mest för min egen skull.
Nu håller vi alla tummar och tår att Daniel repar sig och att han och jag får vara sambos ett bra tag till!