Ojoj, om måndagen var besvärlig så var inte dagens resa så mycket roligare.
Men denna gång var det vädret som ställde till det…
Snön har vräkt ner och i morse när jag steg upp halv sex så låg det ett par decimeter snö på vägen.
Bara att bita ihop, ta tjuren vid hornen och traska till hållplatsen…
men…tre minuter i halv åtta kom plogbilen!
På ett kick hade jag ett salsgolv, blankt, vitt och fint att gå på.
Dock gick det långsamt men hellre det än att inte komma fram alls, och jag var hjärtligt välkommen när jag steg in hos tandis.
När jag såg alla mackapären på brickan stirrade jag storögt och frågade: ska allt det där in i min mun? 
Jovisst, säger han glatt…och jag kunde bara himla med ögonen.
Visst, grejerna satt så småningom som en smäck, men hur ska jag någonsin kunna vänja mig vid detta?
Tungan har vuxit och blivit för stor, och ska jag prata så läspar jag!
Tandsköterskan försökte muntra upp mig och påstod att man vänjer sig snabbt…
vete tusan…
Med nya garnityret satte jag mig åter på bussen hem, och självklart sitter jag och pillar med tungan över alla konstiga skrovliga ytor som befinner sig i min mun.
Om jag inte förklarat så har jag alltså fått en partiell protes i överkäken, en del tänder som är mina sitter kvar men sen har jag fått några kronor och en skena där några tänder fattades på ena sidan längst bak.
Jag säger bara: RÖK INTE, hade jag inte rökt i över fyrtio år hade jag sannolikt haft alla egna gaddar kvar i munnen.
Jag hade knappast någonsin karies utan rökningen orsakade tandlossning.
Vill du inte ha munnen full av skrot till en kostnad av en bättre begagnad bil, så sköt om dina tänder genom att inte röka och gå regelbundet hos tandis för att kolla läget.
Hemresan gick bra men när vi nästan var framme stod en lastbil i sista backen och hade inte orkat klättra utan hamnat på tvären på vägen.
Chauffören var ute och rekade, kände efter under snön var vägen tog slut och diket började och lyckades sedan baxa bussen förbi lastbilen i fel körfält.
Jag satt och fotade lite i bussen och när jag kom hem till gården tog jag kort på fågelbordet, sen gick inte kameran att stänga av…
Nu har jag suttit och fixat och joxat men inte sjutton hjälper det. Dottern gav mig länkadresser till Panasonics hjälpsidor, o jag har provat de flesta tricken men kameran upprepar vad den sagt hela tiden “systemfel fokus”.
Eftersom kameran är fyra år så antar jag att den har gjort sitt, men nu finns inga slantar till någon ersättare.
Dottern frågade om jag alltid använde kameraväska eller skydd och det har jag förstås INTE gjort.
Ner med kameran i fickan bara, så jag snabbt kan fota när rätt tillfälle kommer…
Ögonblicksbilder är liksom min melodi, och då är det förstås lätt hänt att det kommer in smuts i linsen… 
Och jag har ingen annan att skylla på än mig själv!
Mina vackra vänner innan snön kom
..o titta vad häftig ekorrpälsen har blivit, kroppen nästan grå och svans och huvud ännu brunt.. hoppas det gråa snart tar över så kamouflaget fungerar!
Domherrarna pickar hellre på marken än sitter på pinnen vid fågelbordet, även när det snöat..
och Blinka är inte längre vit utan snarare smutsgul 
Då får vi se vad morgondagen har för roliga överraskningar att komma med!
Sparken har jag i alla fall släpat fram nu även om det inte går så bra att sparka när stora gruskorn tittar opp.
Men känslan, bara känslan att nu är det baske mig vinter!
I alla fall idag..
