Månad: mars 2018

Sara är tjugotre år och ganska ensam, men det gör inget. Så länge ytterdörren går att låsa och det finns öl och sömntabletter och ibland någon att ligga med så är det okej. Det är allt som är och det räcker så, tänker hon.
Sara blir anställd för att ta hand om Ester. Urgamla, elaka Ester som blivit utkastad från dagvården för att hon sprider dålig stämning. Som inte tycker att ens döden är mer spännande än en tallrik filmjölk.
De är först lika likgiltiga inför varandra som inför resten av världen. Men sakta och motvilligt växer något fram mellan dem, något som är starkare än allt utanför, något som är själva motsatsen till ensamhet.

Utdrag ur boken:
"Hon vet att det är barnsligt men hon önskar ändå att det skulle hända något mer av betydelse innan det är slut. Något chockerande rent utav. Men det som ska hända dig har redan hänt, det mesta har du glömt och det som du skulle kunna minnas vågar du inte tänka på."

"Redan vid lukten av klor blir hon lite orolig. Kroppen blir tung och långsam, hur hon än går är hon i vägen för de andra badgästerna. Hon längtar tillbaka till Ester, till John Silver och golvur och mörka rum med damm i solstrimmorna."

Detta är en liten bok om vänskap, ensamhet och överlevnad. Om att försöka leva i en värld som ständigt drar upp gränser mellan människor, och gränser för vem och hur mycket man får älska.
Det handlar om livet i det lilla, utan stor dramatik, den är krasst och realistiskt skriven och det språket tilltalar mig. Den unga ängsliga tjejen utan självförtroende gör mig rörd. Döm inte någon du inte vet något om!