Det finns stunder när det blå överväger i tillvaron. Upp i det blå heter det visst… Vädret har verkligen levt upp till sitt rykte, ingen kan påstå att det är enahanda. Jag har trotsat blåsten som i vindbyarna nästan fått Daniel att lyfta…för att studera fågelliv och känna mig genomvädrad Har honan börjat ruva eller vilar hon sig bara efter färden? Alla i naturen verkar ha hittat sin frände.. Och det känns ju bra, då är artens fortlevnad garanterad Nu är det möjligt att ta sig fram i skogskanten Så länge jag ser plymen är det lugnt… Fick påminnelse om blombilder jag lovat, hur har jag kunnat missa det nu…

Igår var en underbar vårvinterdag, ja nästan vårdag med 14 varma grader! Vilket lyft för humöret! Visst ligger en del isar kvar men de minskar i en farlig fart! Fick se de första små guldgula solarna lysa i diket ..och de första små blyga blåsipporna blommade i backen. Ett par kanadagäss har bosatt sig i Mellansjön Födosök pågår…eller är han bara blyg…? Goda grannar, änderna och gässen! Idag kom verkligheten ikapp när snöblasket föll från himlen och temperaturen åter sjunkit till ett par ynka plusgrader… Men det är bara att gilla läget, bakslag kommer varje vår, kanske känns det extra tungt i år när man förtvivlat längtar efter att det…

Det var länge sedan senast, men i natt drabbades jag av sendrag i vaderna, och det höll i sig hur länge som helst. Det började lite stillsamt med att jag vaknade av att ena vaden krampade. Då jag försökte sträcka ut benet för att få krampen att lossna började det dra under hela foten! Det var en ny känsla kan jag säga…och inte ett dugg skönt. Vräkte mig upp ur sängen, tryckte foten mot en vägg för att stretcha ordentligt, stod så en stund tills jag började huttra i det svala rummet. Kröp hastigt ner under duntäcket igen, för att strax känna: o nej, här kommer det igen, det kändes…