Jag hade tänkt skriva ett vanligt vardagsinlägg, men så fick jag idag ett sorgebesked. En vän som jag aldrig träffat men umgåtts flitigt med, nästan dagligen i många år på nätet har gått ur tiden. Trots att jag visste att hon varit sjuk och legat på lasarettet så trodde jag inte det skulle sluta så här, hon hade ju kommit under vård i tid och hade även fått komma hem igen om dock medtagen och trött. Jag pratade med henne i telefon då hon var orolig över att bli hemskickad från lasarettet när hon ännu inte mådde så bra men sen ordnades hemtjänst till henne och då kände hon sig…

Snällaste dotra kom hit i måndags för att hjälpa mig med tekniken med att föra över bilderna från nya kameran till datorn. Hon gav noggranna instruktioner som jag skrev upp steg-för-steg. Alltid pillrigt när jag ska försöka ta in nya tekniska rutiner, jag har varit borta från arbetslivet så många år att jag inte kommit i kontakt med varken vokabulär eller nyare teknisk utrustning. Detta leder till att när dottern pratar på sitt vanliga ”arbetsspråk” sitter jag som ett fån och fattar ingenting. Hon visar oändligt tålamod med mig, och jag kan höra en tydlig likhet mellan mig och Noelle i sättet hon förklarar….ler! Bra så, det behövs gå ner…