Paulas Pörte

Imorse var det dags för mitt tjugoförsta bad! Otroligt vad snabbt tiden går, tyckte jag började nyss… Det var kallt och klart ute, frosten gjorde marken vit och vacker. Motorvärmaren till bilen hade stått på så det var inga problem att starta bilen, men…. bildörrarna hade frusit! De gick att öppna men inte att stänga, varken på förar- eller passagerarplatsen… Nu var goda råd dyra men bättre brödlös än rådlös! Hasse trädde säkerhetsbältet genom dörrhandtaget och höll i med vänster hand medan han körde och växlade med höger. Jag gjorde likadant, virade säkerhetsbältet runt så jag kunde hålla fast dörren med vänster hand och med höger höll jag mig fast…

Ja såhär ser den bistra verkligheten ut i Grängesberg södra Dalarna! Vattnet skvalar nerför berget likt en vårflod hittar en egen ränna över vägen och fortsätter rakt ner i sjön Visserligen gillar jag vatten, men nu räcker det och blir över! Hur någon kan föredra allt detta blöta från himlen framför riktig snö övergår mitt förstånd…. Och visst kändes det nästan löjligt att stiga upp i ottan i morse för att åka in till simbassängen… Drunkningsrisken var överhängande, jag var så trött att jag inte trodde mig ens orka flyta…. men, när man väl är på plats och nyduschad äntrar bassängen, se då blir man den pigga, vakna, alerta tåspetsdansösen…

Jag har inte gått i ide. Men sanningen är inte alltför långt borta, jag lever i en halvdvala. Jag sover och sover, maken lyckas inte få liv i mig på morgnarna, inte ens när han med sin basstämma högljutt pratar i telefonen! På morgontimmarna sover jag som sötast, illa illa med tanke på att dagsljuset försvinner redan efter klockan tre och jag då knappt har hunnit ta mig utanför ytterdörren. Denna helg, den första advent, ska väl vi som alla andra ner i källaren och rota efter diverse adventsljusstakar, maken ser förvånad ut och säger sig inte ha en aaaning om var dom ligger… Vi ska självklart ägna helgen åt…