Månad: april 2008

Idag när jag gick min promenad ner till sjön fick jag plötsligt syn på något färggrannt bland alla torra fjolårslöv.

Helt underbar lila färg på blommorna som växte på en liten buske, helt utan några blad.

Var ju tvungen att gå av cykelvägen för att kunna ta ett foto på närmare håll

Möter en familj med barnvagn som tittar konstigt på mig som står nere i diket med två kopplade jyckar och en kamera i högsta hugg..
Jag frågar förstås om dom känner till vad detta är för växt, men det hade dom ingen aning om.

Jag traskar vidare och upptäcker flera likadana buskar, en del mindre och en del högre.
Då möter jag grannfrun som är på hemväg från sjön och hon visste besked.
Det är alltså tibast, en rätt ovanlig och giftig växt.

Väl hemma måste jag ju bläddra i min naturguide och där står en massa intressant läsning om denna växt som blommar redan när snön knappt hunnit smälta.
Utmärkande är tydligen väldoften som jag förstås inte kände något av på grund av min envisa förkylning och nästäppa..
Vidare läser jag att den även kallas “källarhals” som syftar på den smärta och osläckliga törst som en förgiftning kunde innebära.

Man använde den som gift i åtlar för att döda varg och räv, det sades att åtta bär kunde döda en varg.Däremot är vissa fåglar immuna och kan äta av bären.

Detta till trots användes växten inom folkmedicinen och fanns på alla apotek.
Utvärtes användes den som omslag på svullnader och mot reumatism.
Invärtes användes den mot menssmärtor och trög mage (!)
Bären var ett bra mask- och kräkmedel (tror jag det!) och barken användes mot tandvärk, mask och skabb.

Här i Dalarna bars bären som skyddande amuletter mot ormbett, och hängdes även på kreaturen.
Nu kanske du också har lärt dig något nytt!
Det har definitivt jag!

Se men inte röra, dessutom är denna skönhet fridlyst!

Efter två fina vårdagar känner jag mig idag lite blåst på konfekten.
En gråmulen himmel utan tillstymmelse till blått…
Men enligt prognoserna ska solen stråla de närmaste tre dagarna!
Min snoriga näsa till trots har jag knappt varit inomhus de senaste dagarna.
Jag kan tänka mig att de som har sommarställen nu tillbringar all sin lediga tid i sina stugor och torp.
I vår lilla by är vårstädningen i full gång, det gödslas och planteras, krattas och bränns i trädgårdarna och idag såg jag också att man sopar och duschar gatorna.

Vi hade vår grillpremiär i torsdags kväll.

Det bar av till sjön med ryggsäcken fylld, isen har fortfarande inte helt släppt sitt grepp

Här är gudagott att vara!

Vi utmanade ödet o kopplade loss Loppan, väl medvetna om att om hon fick upp ett rådjursspår så kunde det dröja flera timmar innan vi såg röken av henne igen!
Men hon gick bara o snusade lite, sedan lade hon sig tillrätta nära grillen!
Hon kände väl dofterna..

från korvarna..

Blinka lurar i “vassen” och alla fick självklart smaka!

Från fredag till söndag jobbar sambon på en mässa, så jag har fullt upp med hundpassning.
Mitt ben mår inte alls bra, jag måste nog ta kontakt med lasarettet o få en tid för röntgen.
Antingen är det lösa broskbitar som far runt eller så behöver man plocka bort delar av metallskrotet som sitter både på in- och utsidan av vristen.
Nu haltar jag oavsett vilka skor jag går i, jag har prövat allt från foppa-tofflor till vandringskängor.

Igår åkte plaststolarna ut ur boden och jag njöt av min lunch utomhus!

Lämplig matlektyr? Stora boken om Dass!
Jag är inte så kräsmagad så lunchen smakade bra i alla fall, haha

Alla har vi någon fobi eller?
Spindlar, ormar och andra kryp är vanliga orsaker till fobier
Min fobi gäller blodiglar!

Mitt första minne av blodiglar är ur en gammal amerikansk västernfilm.
Måste ha sett den på 60-talet i tioårsåldern.
En cowboy går ner sig i en göl, kommer upp, sätter sig på stranden och drar av sig sina boots. På benen sitter flera feta, äckliga svarta och stora iglar!
Yick, va äckligt!
Mannen får verkligen kämpa för att få odjuren att släppa från huden, och man hör ett sugande ljud, som från en vinkork när han lyckas….
Vidrigt säger jag bara! Jag hade mardrömmar om svarta sugande blodiglar på kroppen många gånger efter den synen..

I slutet av 80-talet besökte vi ofta min dåvarande mans sommartorp i östra Finland. En underbar rofylld plats med en strandbastu.
Och?
Det fanns blodiglar i sjön!
Vi hämtade hinkvis med vatten till bastun från sjön. Först skulle man kolla att vattnet var rent innan man kunde hälla det över kroppen.
Det förekom nämligen att vi fann iglar simmande i vattenhinkarna!
Dom luttrade finnarna plockade bara upp dem ur hinken med en slev..
Själv blev jag helt hysterisk!

Jag vägrade t.om att simma efter bastubadet eftersom det saknades en trappa från bryggan.
Antingen måste man dyka i, något som jag aldrig lärt mig, eller så hissade man sig ner från bryggkanten o blev stående i ett gyttjigt sjöbotten som jag med inlevelse upplevde kryllade av blodiglar!

Varför detta utspel om blodiglar?
Jo, jag tittade förstås igår kväll på “Sjukhuset” som vanligt, och såg då hur man numera använder blodiglar i medicinskt syfte.
En stackars gammal farbror hade blivit opererad i läppen, komplikationer tillstötte och man satte in en blodigel under näsan på farbrorn för att den skulle suga ut gammalt blod…

Jag väljer att visa en snäll bild på en liten gynnare (hittad på nätet), det fanns betydligt värre bilder, jag lovar!

Med skräckblandad förtjusning var jag tvungen att googla på iglar…
På 1850-talet användes ca 800.000 iglar för åderlåtning…
Sen minskade användningen för att nu på senare år åter tillta.
Förutom att hjälpa vid transplanterade kroppsdelar med dålig blodcirkulation används iglar även för att minska svullnad vid åderbråck och för att lindra smärta vid knäledsartros.
Vill du ha en igel som medicin?

Själv inser jag att den gör nytta, jag tycker det är bra att man återupptäckt en gammal beprövad huskur, men en igel under näsan?
Nä, där tror jag gränsen går….