Veckans matblogg: Endiver

När novembervindarna viner runt knuten, får fönstren att tjuta, och man hoppas taket ska sitta kvar, då tillbringar jag helst tiden i köket bland puttrande varma grytor!

Jag tröstäter helt enkelt….fast det behöver inte vara särskilt onyttig mat jag njuter av


En av mina favoritgrönsaker är endiven.

Ibland bitar jag den och

steker i en god sås. Gillar den knapriga konsistensen.

Igår gjorde jag en liten sidorätt av endiv. Först kokade jag dem i saltat vatten fem minuter. Sen fick de rinna av innan jag delade dem på längden, lade på lite god getost, ringlade över olja och ställde in under grillelementet i ugnen några minuter. Mums

Det är också gott att använda endiven till en förrätt, fylla de råa bladen med någon god röra, med t.ex räkor, garnera med lite dill och lägga på uppläggningsfat.

Har ni några goda endivrecept? Skulle gärna prova nya varianter!

Idag har jag också tillverkat en ny “veckosallad”

En vacker och nyttig råkostsallad som håller sig i kylskåp upp till en vecka, kan det bli bättre!
Jag rev vitkål och morot i matberedaren, gjorde en enkel dressing med olja, citronsaft och salt, blandade runt och tillsatte surkål!
Jag gillar inte smaken av den supernyttiga surkålen, men i den här varianten var den fantastiskt god, och man kan ju ta i precis så lite man vill….började med ett par skedar, men till slut hade nog halva burken hamnat i salladsbunken.

Som ni ser är det nyttiga köksnjutningar jag ägnar mig åt!

Till sist måste jag visa brödet jag hittade på Coop igår

Jag menar, kan man äta något annat bröd i Paulas pörte ? :laugh:
Och så är det ju också bröd som jag vill ha det, bakat på surdeg, av rågmjöl, 92% fullkorn, hårt och segt att sätta tänderna i, och ack så gott! :yes:

0

Sawatdee kaa i Leendets land

Sawatdee kaa säger man när man hälsar på varandra i Thailand

Två av mina bonusbarn är nästa vecka på väg till landet jag aldrig besökt.
Självklart måste jag som plastmorsa lägga mig i lite, komma med lite goda råd och så….

Yngsta bonusdottern åker till Bangkok för att under fem veckor besöka och studera ett hem för utsatta barn.
Detta är ett projekt som ingår i hennes utbildning i Umeå.

Bonussonen med fästmö åker till Thailand för tre veckors semester.
Det är dom väl unnat, bägge har jobbat intensivt och dessutom skift under en lång period.

Några fakta och goda råd om Thailand som jag hoppas ungdomarna hinner läsa innan dom åker:

95% av thailändarna är theravada-buddister, en lära som fokuserar på individens andliga frigörelse.
Varje människa uppmuntras att finna sin egen väg och ta ansvar för sina personliga tankar och handlingar. Samtidigt är man övertygad om att tur och ödet spelar en stark roll i vardagslivet, så osäkerheten är ingenting som skrämmer. Samhället är utpräglat hierarkiskt, och alla förväntas spela sina roller i det utan att protestera eller revoltera.
Tålamod, tolerans och självtillit är viktigt

Människor drivs mer av sin strävan efter god karma än av pengar och personlig framgång.
Det officiella språket är thai, släkt med kinesiskan. Andra språk är kinesiska, laotiska och malajiska.

Tala alltid med lugn röst.
Om man höjer rösten eller uttrycker ilska tappar andra respekten och situationen upplevs som pinsam.
Håll dig alltid lugn, var artig och respektfull och redo att be om ursäkt om du känner på dig att du har trampat någon på tårna.

Thailändare är mästare på antydningar, och ofta är det som inte sägs viktigare än det som sägs., Det finns inget eget ord för Nej på thailändska, bara ett Icke-ja (mai chai)

Det är ett lagbrott att kritisera medlemmar av den kungliga familjen.
Det är också olagligt att kritisera religion av alla slag

Den vanligaste hälsningen är en wai:
pressa handflatorna mot varandra som i bön med armar och armbågar tätt intill kroppen och buga samtidigt så att huvudet snuddar vid fingertopparna. När man gör en wai-hälsning till en jämbördig bör händerna hållas framför bröstet.
Hälsa inte med wai på servicepersonal, nicka bara kort

Rör aldrig vid en munk-
Hälsa muntligt utan att sträcka fram handen.

Alla bilder av Buddha betraktas som heliga så uppträd korrekt när du kommer i kontakt med sådana.
Posera inte för att bli fotograferad framför en Buddhabild. När du avlägsnar dig från en Buddhabild tar du två till tre steg bakåt med ansiktet mot bilden och bugar lätt innan du vänder dig om och går vidare

Rör aldrig vid någons huvud, inte ens ett barns. Be omedelbart om ursäkt om du råkar göra det

Offentliga ömhetsbetygelser som går längre än att hålla varandra i handen anses vara opassande

Thailand är känt som Leendets land, så vänlighet, humor och skratt är en naturlig del av vardagslivet

Sådär, nu är dom väl rustade för en underbar vistelse i det varma och soliga Thailand

Undertecknad och pappa önskar Veronica, Fredrik och Leyla en
underbar resa!

Ta mycket kort och mejla gärna!

0

Mörkt som i säcken

Titta vilken vacker ordstävstavla jag fick av min bloggkompis Carina!
Hon fotade en fin aftonrodnad i helgen.
Uttrycket myntades på Alfta Rehab när jag var där på utredning.
Visst är det tänkvärt och bra!

Så har jag åter fått en fin utmärkelse

Denna gång av Lallis, Knasiga Mamman

Bugar och bockar, niger djupt och ler, kan man annat göra? Tack Lallis!

Som vanligt delar jag inte ut denna vidare, utan tillägnar utmärkelsen till alla duktiga roliga härliga bloggtjejer!

Ja, som sagt, mörkret har lagt sig ordentligt kring pörtet nu.
Dessutom ska kommunen släcka ner varannan gatlykta för att spara pengar!
Hallå, mörkare än vi har det här kan det inte bli…
Min make hittade förstås ett bra hjälpmedel…

En pannlampa!
Och tänk, ett fång rosor också, nu har jag blivit mer uppvaktad på några veckor som gift än under våra femton sambo-år!
Det är aldrig för sent för lite romantik.

Här står jag ute på balkongen och fotar när han testar hur lampan funkar. Och det gör den, tack och lov, för nu är det isigt och moddigt och lätt att bryta armar och ben!
Lampan kommer väl till pass nästa vecka när vi åter har hundkollo.

Dottern ska få fjärrvärme installerad i lägenheten, och det innebär att under en vecka kommer hantverkare att jobba där hela dagarna och hundarna får inte vara hemma!

I morgon är det åter fredag, tycker veckorna just nu mest består av måndagar och fredagar…
Hoppas ni inte deppar ihop i mörkret! Snart vänder det!

0

Jag har läst..

Oj, det blev många böcker i oktober!
Med tanke på att älgjakten börjat och skogen varit onåbar är det inte så konstigt!

Glädjestranden av Ellen Mattson

Lilla Tora har sagor i huvudet och leken i kroppen, hon har en mor och en far som älskar henne högt och en pojkmorbror att leka med på familjens arrendegård i Bohusläns kustband. När pappa sjökaptenen är hemma täljer han vackra saker åt sin dotter och ger henne hela världen. Han kan göra det, för till och med solen gör som han vill. Men en vinter kommer han inte hem från havet och det blir tyst i huset.

Någonstans ifrån kommer Frank för att hjälpa till med gården tills morbror Arvid är tillräckligt gammal. Han gifter sig med Toras mor. Men plötsligt en dag när Tora är tio ligger modern död med ett dödfött barn bredvid sig. Kvar på gården blir Tora med två män som är olika som två människor kan bli: Frank och Arvid. Den ene sliter för att förbättra gården och få respekt från dem som fått anseendet med födseln, den andre smiter helst till friheten och fantasin. Och Tora slits mellan dem. Det som först är ömsesidig antipati mellan Frank och Tora blir arbetsgemenskap och kanske något mer.

Denna författare var för mig en ny bekantskap. Jag såg fram emot att få njuta av en historisk skildring från Bohuslän.
Men jag blev något besviken, trots det stilistiskt säkra språket så kom jag aldrig personerna nära. De var helt enkelt inte möjliga att fatta sympati för. Hela berättelsen är dov, mörk och utan glädje, ironiskt nog med tanke på titeln Glädjestranden.
Jag kan läsa om svåra tider, svält, slit och kneg, men jag vill ha med människor av kött och blod som jag kan levandegöra. Det kunde jag tyvärr inte i den här romanen, därav betyget
** av fyra möjliga

Farväl till Agnes av Elisabeth Lindfors

En dansbana i en norrländsk utkant. Två unga människor. En blick. Så börjar Agnes och Knuts långa liv tillsammans. Om detta berättar Elisabeth Lindfors i sin tredje roman, Farväl till Agnes, som är en fristående uppföljare till den rosade debuten Hon hette Agnes. Det är en gripande berättelse om ett samhälle i förvandling och om en slitstark kärlek som kanske kostar en kvinna hennes förstånd.

Att det ska behöva sluta så. Knut Forsö var med och byggde landet, drömde om en ny värld, om medinflytande och demokrati, om kooperation och folkbildning. Nu ligger han på en brits på det stora sjukhuset. Ingen har tid för honom.

Knut började som springschas, blev påläggskalv inom den gryende konsumentkooperationen och gjorde en spikrak karriär upp genom hierarkierna och in i KF:s direktionsrum. Han är en företagsam man från folkhemmets botten, med höga ideal, stora drömmar och gott uppsåt.

Vid hans sida finns Agnes, som gjort precis allt som förväntats av henne, vandrat hans väg, fött hans barn, inrett de allt större hemmen. Det blev inte som Knut hade tänkt sig. Inte när han ligger där på sjukhusbritsen och ser tillbaka på sitt liv. Och hemma i lägenheten irrar Agnes omkring i sin ensamhet – hur ska hon reda sig nu?

En härlig läsupplevelse!
Jag läste den första delen för tre år sedan och nu såg jag fram mot fortsättningen. Författaren skriver enkelt, rakt och ärligt och man får omedelbar sympati både för Knut och Agnes. Boken är både en intressant tidsskildring och en berättelse om ett strävsamt par som lyckats hålla ihop i över sextio år. Läs gärna böckerna i ordningsföljd, för i den första boken skildras Agnes liv mer ingående medan Knut gör upp med sitt liv i denna andra del.
Mitt betyg ***

Sylvanus Now av Donna Morrissey

Sylvanus Now is a young man of great charm and strength, most at home when fishing the great Newfoundland fishing banks. His world is simple, his desires direct.
He wants Adelaide – a fiery beauty from the next village, but Adelaide swore she would never love a fisherman. She hates the sea, the fish, the prying eyes of an isolated 1950s community.
But as their love for each other grows into marriage, the more they seem linked to the rhythms of the sea – a sea that takes as well as give, something that Sylvanus knows all too well having lost both his brother and father to the depths.
Worse is to come. Looming at the edge of the horizon are menacing congregations of giant fishing trawlers that threaten to suck not only fish from the sea but the life from a community.

Jag har tidigare läst författarens böcker “Kits värld” och “Clairs chans” och gillat dem mycket.
Nu hittade jag en ny bok på engelska, och den gjorde mig inte besviken.
En roman från ett för mig exotiskt Newfoundland med karga små öar och kuster där befolkningen är helt beroende av fisket. Men nya tider stundar, andra nationer håller på att med sina stora fisketrålare fiska ut all fisk ur havet, och regeringen tycker att det är bättre att fiskarbefolkningen slutar med sitt småskaliga fiske och istället blir anställda på de stora trålarna.
En mycket tankevärd historia, en föregångare till dagens faktum nu när fiskebestånden är utfiskade och vi itutas om vilka fiskar vi ska välja i kyl- och frysdisken.
Dessutom är det en underbar kärlekshistoria mellan två sköra men envisa viljor.
Om du inte vill läsa på engelska rekommenderar jag varmt dig att läsa t.ex “Kits värld” som av mig fick toppbetyg när jag läste den 2002
Mitt betyg ***

Alltid hos dig av Maria Ernestam

Plötsligt är inget mer sig likt. Ingas man har drabbats av en hjärtinfarkt, han finns inte längre.

I två år tränger hon undan sin sorg, visar sig duktig, begraver sig i jobb. Men en elak kommentar gör att allt rämnar. Hon flyr till släktens sommarställe på Marstrand, där hon hoppas få ro att finna en väg tillbaka.

Av en slump hittar hon en gammal låda. Den är full av papper, tidningsurklipp och på botten ett brev, stämplat i Mombasa, Kenya, 1916. Ingas nyfikenhet väcks, särskilt av några kryptiska rader i slutet av brevet.

Med en iver hon länge saknat söker hon vidare för att få en förklaring, för att undkomma sitt eget nu. Efterforskningarna leder henne bakåt i familjens förflutna, till en händelse som tog sin början i första världskrigets skugga. Och hon förstår att en annan kvinnas öde påverkat hennes eget liv mer än hon någonsin kunnat ana.

Författaren har blivit en favorit hos mig, med en egen ton, eget språk, rapp och skarpvässad stil.
Den här boken är helt annorlunda. Dvs. den är inte annorlunda, den är som massor av andra böcker som handlar om kärlek och sorg, om dået och nuet.
Därför är jag lite besviken, jag saknar knorren, saknar överraskningarna!
Men hon skriver vackert, hör här:
” Sådan är hon nu och sådan var hon då, den syster som jag fick och som jag älskar, trots att allt gick överstyr. Den dag jag försvinner lägger jag min ande i hennes händer och hon kommer att mata den som en skadad fågelunge. Hon fick min tro och hon har förvaltat den väl och frälser med söt gröt, så som bara hon kan. Åt mig lämnade hon resterna, en salva av styrka och tvivel som läker vissa sår men långt ifrån alla.”
Mycket njutbart, men historien gör ändå att jag bara ger denna bok
** av fyra

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson

Marie-Louise Parre, eller Maliss som hon vanligen kallas, är änka efter en framgångsrik företagare och mycket välbeställd.
Hon har nått en ålder då omgivningen förväntar sig att man ska slå sig till ro, inte att man ska börja på nytt igen.
Men för Maliss är det just det: dags att börja på nytt.
I henne finns en stark längtan efter värme och kroppslig närhet, att få bli någons Du, den lusten driver henne framåt.
Men hon har också kommit till en punkt då det förflutna pockar på uppmärksamhet, och innan hon kan gå vidare måste hon städa den garderob som minnena utgör.
I sin bakgrund har hon en hemlighet som hon dolt väl för omgivningen, en livsavgörande hemlighet som tvingat henne att hålla en hård fasad utåt och som gjort henne till en ensam människa.
Nu är tiden inne att avbörda sig det som varit och göra sig fri.

Detta är en personlig, vemodig, och ändå positiv berättelse. Porträttet av huvudpersonen är så välmålat att jag utan tvekan kan nämna personer i min omgivning som liknar henne.
En alltid sval, behärskad och korrekt kvinna som tar sitt ansvar och sköter sitt jobb till perfektion. Som aldrig släpper in någon i sitt hjärta, av rädsla för att göra bort sig och bli sviken.
Tonen i boken är tilltalande, Maliss pratar helt enkelt med sig själv, för ett samtal med sig själv, och det sättet att skriva tycker jag är lite annorlunda men mycket behagligt. För visst är det väl så att vi alla har en liten röst inom oss, som vi dividerar med ibland…
När jag läst sista raden satt jag med ett litet leende på läpparna, då har väl boken varit en behållning!
Mitt betyg ***

Pojken som överlevde förintelsen av Thomas Buergenthal

Thomas Buergenthal är en av de yngsta som har överlevt fasorna i Auschwitz. Sett ur ett barns ögon beskriver han sin kamp för överlevnad under Förintelsen.

Thomas föddes 1934. Hans föräldrar var tyska medborgare med judiskt påbrå.
Efter Hitlers makttillträde flydde den lilla familjen till Tjeckoslovaken, senare även till Polen, för att slutligen forslas till nazisternas dödsläger. Thomas var då tio år gammal. Det var sista gången han såg sin far.

Boken skildrar förutom den lille pojkens hårda kamp för överlevnad i Auschwitz även livet efter lägren. I april 1945 befriades Thomas av polska och sovjetiska trupper och blev ett slags maskot i den polska armén. Han var bland annat med om slutstriden i Berlin innan han hamnade på ett judiskt barnhem i Polen. Därifrån smugglades Thomas ut till Tyskland där han mirakulöst återförenades med sin mor.

Han emigrerade till USA 1951 och utbildade sig till jurist.
Idag är han en internationellt känd domare och har författat ett dussintal böcker om mänskliga rättigheter.

Vi får aldrig glömma Förintelsen.
Det finns inte tillräckligt många böcker som beskriver vad som hände.
Denna bok försöker inte hitta förklaringar på varför, och den är en ganska så osentimental berättelse om en liten pojke som tidigt får lära sig vilka knep han ska ta till för att hålla sig levande bland alla utrensningar i dödslägren.
Den är hoppingivande, alla människor blir inte onda, alla försöker inte ge tillbaka med samma mynt, det finns människor som kan sluta hata och istället agera för att det aldrig ska kunna hända igen!
Mitt betyg ***

Änklingen av Ray Kluun

Det här är uppföljaren till den omskrivna boken “En sorts kärlek” som jag recenserade i maj. Klicka här om du vill läsa om den.

2001 miste Ray Kluun sin fru i cancer. Han fpr då med sin treåriga dotter till Australien och skrev “En sorts kärlek”.
“Änklingen” skildrar tiden direkt efter hustruns död, resan i Australien och hur han och dottern genomlever sorgen där.

Efter hustrun Carmens död spårar Sten ur totalt. Han, den ständigt otrogna festprissen som vill leva livet, ska nu själv ta hand om deras treåriga dotter.
Istället kastar sig Sten ut i Amsterdams nattliv. Det är sprit, droger och naturligtvis – kvinnor.
Han lämnar dottern hos några vänner och drar iväg på en vild brud- och knarktripp till Ibiza.
Så småningom når han botten och bestämmer sig för att resa bort tillsammans med sin dotter för att få en chans att ta kontroll över sitt – deras! – liv.
De ger sig ut på en lång resa, som blir en sökande början på en ny relation mellan far och dotter, och Sten börjar slutligen förstå vad det är han vill ha och behöver i sitt liv.

Utdrag ur boken:
“Vad tror ni? Hur tror ni att det gick till under de där två canceråren, vad tror ni hände alla de där gångerna då Carmen med tårar i ögonen måste medge att hon var för sjuk, trött och illamående för att ta hand om Luna? Tror ni inte att jag vet hur jag ska bada och natta Luna, hur jag ska läsa sagor för henne, hur jag ska klippa hennes tånaglar, hur jag ska ge henne frukost, hur jag ska byta hennes blöjor? Vem tror ni gjorde allt det där när Carmen var sjuk? Fucking jultomten och hans tomtenissar ?!?
Har det verkligen aldrig slagit er att just den här pappan har tagit med sig sitt barn till frisörer, dagis, julfester, kuratorer och husläkare och allt vad det nu kan vara oftare än alla era män, era barns fäder, tillsammans?
Och förresten: skulle ni verkligen ha haft mage att lägga er i Lunas uppfostran om jag hade varit en ensamstående mamma i stället för en ensamstående pappa? Va?
Pappa tycker att Luna ska få veta hur det faktiskt ligger till nu när hon inte längre har någon mamma: nu finns det bara en chef i huset och det är pappa och pappa är så förbannat jävla trött på alla beskäftiga fittor som talar om för honom hur hans ska uppfostra sin dotter.”

Jag tyckte mycket om den första boken, om hans ärliga berättelse.
Denna bok tycker jag om möjligt ännu bättre om!
Och, så har den ett lyckligt slut…..och det är inte det sämsta!
Mitt betyg, **** full pott!

0