april 2009 – Paulas Pörte

Helg ljuva helg!

Då är det “glada Vappen” som vi finlandssvenskar säger.
Vi har inga egentliga planer utan tar dagen som den kommer.
Om det vackra vädret fortsätter kanske det blir en tur med Pärlan.

Tack för att ni finns, tack för alla goa kommentarer och hälsningar!

Ha en underbar Valborgshelg!

Varje morgon ger sig Isserley av i sin skraltiga Toyota. Så har hon gjort i flera år. Hon brukar svänga ut på A9:an och köra en bra bit från gården innan hon börjar leta. Hon är noga med att undvika folk från trakten.
Vissa dagar är det alldeles tomt längs vägen. Särskilt på vintern. De dagarna tillåter hon sig att distraheras av skönheten i det skotska landskapet, men oftast rycks hon tillbaka till verkligheten av en silhuett längre fram vid vägkanten.
Hon stannar bara om det är ett muskulöst exemplar, den taniga sorten har hon ingen användning av. Då återvänder hon hellre tomhänt, oavsett vad de tänker på gården. De begriper inte hur svårt och riskabelt hennes arbete är…

Det är nu en vecka sedan jag avslutade den här berättelsen.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna recensera den!
Eftersom handlingen är mycket speciell är en del av tjusningen med boken att inte veta något om förloppet innan, man ska bli överraskad, äcklad, upprörd! Ja vad som helst men inte likgiltig, för det tror jag ingen kan vara.
Jag drömde mardrömmar två nätter tills jag insåg att denna bok inte var någon bra sänglektyr!
Säga vad man vill om denna morbida, otäcka historia, den är tankeväckande och existentiell!
Trots att många trådar förblir lösa och många frågetecken inte rätas ut så blev jag totalt uppslukad och fascinerad.
Mitt betyg blir en *** och är det någon som läst den, berätta gärna för mig vad du tyckte!

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin

En bok om familjen som bytte innerstan mot Tensta!

Fågelvägen är det bara en mil mellan Tensta och Djursholm, men det är svårt att tänka sig två mer skilda världar.
Journalisten Pontus Herin är uppvuxen i fashionabla Djursholm, och har i hela sitt vuxna liv bott i Stockholms innerstad. Driven av nyfikenhet och en vilja att se något annat flyttade familjen Herin till norrförorten Tensta. Han ville utmana sina fördomar om invandrare och dåliga förorter. Och i Tensta hade han och familjen aldrig varit tidigare.
Pontus, Charlotte och deras treaåriga Elliot byter liv, med nytt dagis och nya rutiner. De möter människor som alltför väl passar in på fördomarna om ett getto, men också människor som motbevisar dem – gubbarna i bastun, den engagerade närpolisen, hiphoparen, baskettränare, dagispersonalen och många fler.

En fascinerande berättelse om det segregerade Sverige, människor från Tensta och Djursholm och om vad som händer när en familj helt byter miljö.

Den här boken har intresserat mig sedan jag först hörde talas om den. Den är inte fiktiv, den är sann!
Jag är själv invandrare som kom till Sverige i vuxen ålder, dock hade jag en del fördelar. Svenska var redan mitt modersmål, jag såg ut som en svensk och jag hade ett jobb som väntade på mig.

Jag hade min första bostad i Brandbergen söder om Stockholm. En relativt nybyggd förort då jag flyttade dit i slutet av 70-talet.
Lägenheterna var fräscha, ett innecentrum med affärer var något nytt för mig, och det fanns till och med en stor utomhuspool i området.
Men, trots att min dotter gick på ett bra dagis så dröjde det inte så länge innan jag var redo att flytta hem till Finland igen om jag inte hittade någon annanstans att bo!
Jag ville inte att min dotter skulle växa upp i Brandbergen!
Varför?
I vårt fall handlade det inte om det mångkulturella samhället där, även om det också var nytt för mig, i Finland finns ju inga egentliga “invandrare” eller flyktingar, men det var dessvärre en folkgrupp, romerna, som bodde där i stor mängd och dom var minst sagt livsfarliga. När slutligen en mördad man hittades ovanpå hisstrumman i huset där jag bodde var måttet rågat!

Jag har alltså egen erfarenhet av att bo i en invandrartät förort, men, jag har också många fördomar kvar.
Mina svärföräldrar hade en bostadsrätt i Husby norr om Stockholm som dom köpt sedan dom sålt sitt hus. Jag begrep aldrig hur man någonsin kunde komma på tanken att köpa en bostad i det betongghettot men dom trivdes bra. I alla fall tills för några år sedan.
Det är inte människorna som bor i ett område som för mig är det värsta, det är all betong! Jag mådde fysiskt dåligt varje gång vi närmade oss Husby eftersom jag tyckte området var så fruktansvärt deprimerande!
Alltså såg jag med stort intresse fram emot att få läsa om hur journalisten upplevde sin tillvaro i en invandrartät betongförort.

Utdrag ur boken:

“Jag stör mig på svensken, som alltid vill ha äventyr på semestern, möta nya kulturer, träffa folk från exotiska länder, “Det är ju så berikande”! Men hemma vill de inte ens jobba med invandrare från samma land som de just besökt på semestern, inte ha sina barn i samma skolor och definitivt inte ta tunnelbanan ut till Tensta för att möta folk från samma exotiska länder. Förhoppningsvis kommer flytten till Tensta att provocera en och annan.”

“Mina positiva förväntningar är tillbaka på noll. Jag ser igen framför mig en nedsprayad betongförort, förfallna betongfasader, vandaliserade lekplatser och maskroshärjade grusplaner. Jag ser framför mig tomma gator och en orolig stämning. Det är återigen en bild av ett getto.
Den harmoniska sommardvalan får ett abrupt slut i bilen på infartsleden mot Stockholm. Sommaren dör i samma sekund som Hjulstas jättelika loftgångshus tornar upp sig, sedan följer Tensta och Rinkeby. Samtalen och sommarkuttret i bilen ebbar ut och ersätts av en känsla av andnöd i takt med att gemytligheten ersätts av en påtaglig och ful verklighet”

Pontus beskriver i boken hur utvecklingen från 20-talets dåliga bostadsbestånd utvecklades till folkhemsmodellen. Hemmets forskningsinstitut drogs igång 1944 och fick till uppgift att analysera hur livet borde levas i en lägenhet. Allt gicks igenom med vetenskaplig noggrannhet: kvinnans rörelser i köket när hon lagade mat, antalet barn per familj, den ultimata bredden på handfaten osv. Resultatet blev ett kliniskt, helt rationellt byggande där allting var noga uträknat in i minsta detalj. Det kallas för social ingenjörskonst.

Boken är fylld av ganska dråpliga åsikter och kommentarer om svenskar som författaren får höra.
En invandrare berättar: “Bilden av svenskar här är att de super, skiljer sig och inte har någon koll på sina barn. Om en kurd träffar en svensk familj som inte är sån brukar han skämtsamt säga:’man kan nästan tro att de är kurder!’

Helt klart är boken läsvärd, jag tycker de flesta skulle vidga sina vyer genom att läsa den. Den är seriös och författaren har intervjuat många personer, både svenska och med invandrarbakgrund.
Mitt betyg blir ***

Jag har läst…

Loot (and other stories) av Nadine Gordimer

Ten fictions, each a revelation of our interior lives, each entering unforeseen contexts of our contemporary world.
Gordimer has an ability to delineate the psychological consequences of exile, class disaffection and racial prejudice, she gives an honest picture of political and economical truths.

Nadine Gordimer är en nobelbelönt sydafrikansk författare. Jag har tidigare läst ett par romaner på svenska “Tillfälle att älska” och “Börja leva”. När jag nu ser i backspegeln har jag gett bägge böckerna en endaste stjärna i betyg, varför fortsätter jag att läsa hennes alster?
För inte får denna bok något högre betyg heller…
Bara för att man skriver om rasism, politik och apartheid så behöver det ju inte vara tråkigt och ointressant, tvärtom!
Jag vidgar gärna mina vyer och försöker lära mig att förstå världen lite bättre.
Men det blir i fortsättningen utan Gordimer som bara får
* för sin senaste novellsamling.

Det skriker i skogen av Helmer Grundström

Även denna bok innehåller noveller, närmare bestämt författarens bästa alster ur hela hans produktion, från 30-70-talet. Han föddes i Svanavattnet, Dorotea och var den förste författaren från Västerbotten som nådde rikslitterär betydelse.
“Det är snötungt, ödsligt och enformigt”
Så beskriver sörlänningarna ofta Norrland i hans noveller, och det är ett uttryck som även norrlänningarna själva i dessa texter kan skriva under på. Men det är inte en rakt igenom dyster bild som målas upp.
Det tänds en gnista i mången människa, möjligheterna och självrannsakningen öppnar upp sig i den där lilla byn eller skogsgläntan.
Med livfull kärlek målar Grundström upp ett Norrland vi i stort sett lämnat, det otillgängliga och de egendomslösas Norrland.
Jag tyckte bra om dessa noveller. Kanske passar dom min urfinska själ?
Noveller ska helst läsas en åt gången, sedan lägger man undan boken, i bästa fall är novellen så tänkvärd att man lever med den en stund efteråt, kanske en hel dag. Sen kan man gå vidare till nästa.
Böcker med noveller har jag därför som “sidobok” medan jag samtidigt läser en roman eller två…
Mitt betyg blir en klart lysande ***

Byn – berättelse från Tornedalen av Hilja Byström

I berättelsen är det kvinnorna som är de bärande, de starka och dominerande, samtidigt som de brottas med sitt inre.
Livsåskådningsfrågorna är centrala och känns lika aktuella idag som då boken skrevs 1940.
Ofta uppstår motsättningar när gammalt och nytt levnadssätt möts.
Här gestaltar författaren det svåra och känsliga, hon lyssnar till sitt hjärtas röst och har mod att följa den.

Boken är alltså en nyutgåva, den första delen i en trilogi om Tornedalen. Jag har inte lyckats hitta de efterföljande delarna, kanske vill förlaget först se hur mottagandet av denna utgåva blir.

Utdrag ur boken:
“Hit in kom man också när man för en stund kunde komma ifrån vardagen. Kanske läste man lite i det eviga Ordet, eller satt man bara där framför det och tänkte.
Här kunde en ung människa drömma om liv och kärlek, en medelålders i eftertanke syna sin vardagsgärning, en gammal bereda sig till uppbrott.
Skulle man söka efter ett ställe likt pörtet var det bäst att vandra tvärs över gården till ladugårdslängan. Alla djur var borta. Om dagarna gick de på skogsbete och under den korta men myggfyllda natten slumrade de i skumma svala sommarhus. Då vågade sig vättarna och tomtarna fram. De tassade i de sopade ladorna, som bidade den nya skörden. När skymningen tätnade, kunde man se dem skymta i vitkalkade bås och kättar. De myste. Här skulle djuren må gott när vintern kom.
I augustimånskenet kunde det hända att de tände en eld i tvättstugans spis och fröjdade sig över åkrarnas håvor. Var det någon ko, som morgonen efter stod med tömda spenar, log husmodern och sade: Väl bekomme.”

Jag måste ha snöat in mig på Norrland för tillfället, hihi
En trevlig berättelse om hur det var förr, utan större åthävor så trivs man i Hiljas berättelse.
Mitt betyg blir ***

Den röda anteckningsboken av Paul Auster

I den här lilla tunna boken har författaren samlat en rad mer eller mindre självbiografiska händelser som han återger och reflekterar över på det stillsamma och underfundiga sätt som är utmärkande för honom.
Här finns den blandning av lätthet, barnslig förundran och varm klokskap som Austers läsare kommit att stifta bekantskap med och uppskatta.

Varje kort berättelse säger något väsentligt om livet – och för den delen också döden. Vi möter bland andraq pojken som träffas av blixten och mannen som faller ner från taket.
Ett genomgående tema är hur slumpen ständigt griper in i våra liv, och här firar Austers talang att lyfta fram det drastiskt komiska många små triumfer.

Ovanstående text är direkt från bokens omslag, och jag kan bara hålla med. Jag har läst Auster tidigare och aldrig blivit besviken.
Mitt betyg: ***

Duktig idiot!

Jag har gjort det!
Ringt vårdcentralen och bokat en läkartid!
Och…..vad är det för märkvärdigt med det då, undrar ni säkert
Men, detta har nu hängt över mig i två månader utan att jag kommit till skott!
Jag vill inte!
Jag behöver med jämna mellanrum genomgå en hälsokontroll, speciellt med tanke på blodtryck och mage.
Nu har jag haft extremt jobbigt med magen en längre period, och att knapra Omeprazol och Creon har inte hjälpt nämnvärt.
Senaste gångerna jag besökt vårdcentralen har inte varit upplyftande.
Jag har träffat olika stafettläkare, en del nonchalanta, en del har inte förstått svenska, andra har remitterat mig vidare till ställen som inte finns….ja, listan är lång.
I dessa fall har jag besökt doktorn för akuta problem.
Nu gäller en allmän översyn, en besiktning helt enkelt, samtidigt som jag åter måste ta upp min magproblematik.
Så länge jag bodde i Fredriksberg fungerade allt strålande, jag fick en kallelse med jämna mellanrum och hade världens gulligaste doktor.
Nu är det bara ångestladdat att behöva besöka en läkare efter de senaste erfarenheterna.
Nu fick jag i alla fall reda på att doktorn jag ska träffa är den ansvariga läkaren för detta distrikt. Hon har varit tjänstledig och börjar åter jobba i maj. Kanske har hon gått en kurs i positivt patientbemötande?
Allt jag vill ha är ju ett litet mirakelpiller som botar det onda i magen!
Det kan väl inte vara för mycket begärt?
Istället brukar det bli remisser till olika mag- och tarmundersökningar, den ena vedervärdigare än den andra…
Nu är det bara att hålla tummarna…