Mitt liv går just nu i slow motion, av förklarliga skäl. Igår lyckades jag släpa fram snabeldraken och ta ett varv i min lilla skokartong.. Inget av mina djur känner sig bekvämt när dammsugaren ylar, Astrid har hittat den perfekta platsen att vänta ut eländet, uppe i brödkorgen på köksbordet! Torsten ser mest ut att längta ut trots det dystra vädret. Hur mår ni i novemberrusket och mörkret? Påverkar det humöret för andra än mig? Nu är det ju för all del så att värken påverkar mycket, men nog skulle det vara lättare att stå ut om solen visade sig nån enstaka stund då och då… Men vi fick ju…

Oj så fint William nyss sjöng i Idol! Han var själv så tagen av att hans föräldrar valt en sång till honom som han sjöng för tre år sedan på sin bonusmorfars begravning. Det visade sig vara ett känslomässigt tufft uppdrag, men jag tror inte ett öga var torrt. Sen kan jag inte låta bli att tänka på lilla Dante som engagerat det största räddningspådraget i Sverige någonsin, och så hittade man honom inte vid liv. Det blev alltså en känslosam fredag… Hela veckan har varit tung, jag orkar bara gå ut med hunden, sova och….äta! Tänk, att oavsett hur jag mår så försvinner inte aptiten…hur gärna jag än skulle…

Kan vi inte bara hoppa över denna förfärliga mörka och trista månad och stryka den helt från almanackan? Det är dimmigt, det regnar, det är aldrig ljust, visst, jag försöker se skönheten i alla sorters väder och kanske har det mer med mående och humör att göra att jag deppar ihop. Men fullt så illa är det förstås inte som jag målar upp det, mitt i bedrövelsen med värk och väntan på tid till kirurgen så finns mina små pälsklädda bästisar Två av dem ligger och trynar precis nedanför mitt databord och att lyssna till Torstens spinnande är faktiskt ljuv musik, ibland ackompanjerat av Blinka små lätta snarkningar! ”Sa du…