Livets glädjeämnen!
-
Finbesök!
Så länge jag fått vänta på att få känna bebislen hud, och krama om lilla Noelle! Sju månader tog det lite drygt, men värd all väntan förstås! I lördags fick min dotter skjuts hit från Falun av barnbarnets sambo, att åka hit en helg med Dalatrafik visade sig vara i stort sett ogörligt… Daniels lillmatte var förstås överlycklig över att få träffa honom och glädjen var ömsesidig! Noelle var mycket intresserad av svansviftaren! Hon fick klappa Daniel försiktigt och det gick så bra, Daniel är trygg i sig själv och förstår att Noelle är liten. När unga familjen åkte hem blev så dottern kvar hos mig för ett par dagar!…
-
Nu går det undan!
Jag lämnade en lite cliffhanger i fredags i bloggen, nämligen den här vackra tavlan… Den skulle vara en ledtråd till vad som är på G i pörtet och många hade nog gissat rätt fast kanske inte med hjälp av bilden. Den är nämligen målad av ingen mindre än Carl Larsson som bodde och verkade i byn Sundborn i Falun, och dit jag snart ska flytta mina bopålar! Jag har under corona-året mer och mer längtat efter min familj och det har säkert alla andra också gjort. Men förutom att jag har barn och barnbarn där så har jag ju också lyckliggjorts av två små tjejer, nämligen barnbarnsbarnet Noelle som nu…
-
Långsamhetens lov
Jag applåderar sådant i tillvaron som inte bara går i ilfart, sådant som kan vara rofyllt att titta på och följa och som känns kravlöst. Ett bra exempel är den stora älgvandringen som nu går på SVT för andra året. Jag måste erkänna att jag ifjol missade nästan allt, men i år går jag in på sidan ett par gånger per dag, det känns nästan som en liten mikropaus när man samtidigt hinner fundera över vad man ska ta sig till härnäst… Jag följer i år också fiskgjuseparet som idogt stretar på uppe i norra Finland. De har häckat på samma ställe i femtontalet år! Men långsammast av dem alla…
-
Glädjefnatt av lycka
I torsdags hade jag ett ärende i Falun! Gissa vad jag passade på att göra då??? Bonda lite med min senaste gullunge förstås! Första mötet och hon grät i alla fall inte åt den konstiga tanten i glasögon som var så närgången! Hon tog ett stadigt tag om mitt finger och så blev vi oskiljaktiga! Medan jag var iväg på mitt ärende fick Daniel följa med hem till Noelle en stund! Fem minuter på en parkeringsplats…. Men jag tröstar mig med att vi snart ses igen, flickorna har lovat att hälsa på mig i en nära framtid!











