Jag läser att forskningen visar att ”systematisk läsning och samtal kring litteratur hjälper läsaren att nå fram till sina egna känslor och stärker jag-känslan.” Läsningen kan vara bra terapi för sjukskrivna, ett andningshål i tillvaron, men dess effekter är svåra att mäta. Efter första världskriget användes dikter och berättelser för att minska soldaters trauman. Allt detta låter för mig helt självklart. I min familj läste vi, så jag blev ett läsande barn, mycket också för att jag inte hade syskon och tillbringade en hel del tid ensam. Under tonåren var läsningen en lisa för jag tillbringade hälften av min lediga tid i husarrest, och då var läsningen nästan det enda…