Mellan OS-sändningarna (som jag inte kommenterar mer här, jag gläds och lider om vartannat men alla är inte så begeistrade i vintersport och det kan lätt uppfattas tjatigt), fortsätter livet som vanligt i pörtet Inför helgen såg vädret strålande ut, så jag bestämde att nu ska vi ut på isen! Tyvärr var underlaget inte kul att gå på, och Daniel… ..han ville inte alls vara här ute på isen, när jag släppte honom lös sprang han direkt mot land! Snäll som jag är så fick han bestämma, han trivs bättre på landbacken.. I helgen blev det mulet och grått, som så ofta när de flesta är lediga. Temperaturen började visa…

Idag var jag glad över att väckarklockan är uppfunnen annars hade jag nog missat hela dramatiken! För det var en nagelbitare och jag vankade fram och åter mellan kök och rum som en äggsjuk höna, oförmögen att sitta stilla… Daniel var konfunderad: ”Först kliver matte upp så tidigt att vi kan se en blek morgonrodnad på himlen, sen sitter hon och frustar och för ett himla liv framför dumburken..” Till slut var loppet över med ett för finnkäringen mycket glädjande resultat och vi kom ut på en uppfriskande morgonpromenad, det susar inte i säven men blåser så in i vassen! Flera plusgrader på termometern, man kunde verkligen tro att vi…

Ja vad säger man? Grattis Sverige till alla framgångar, hittills, det kommer mera….. Det är bra när man kan snylta lite på svenska framgångarna när mitt fosterland inte är lika framgångsrikt… Men det var det väl ingen som förväntade sig heller.. Jag har kommit in i rutinen att klockan ringer och innan teven sätts på gör jag inget annat än sätter på kaffet och går på toa… Men, jag tror baske mig inte att jag kliver upp inatt klockan tre för att se damernas första slalomåk! Detta trots att vi har 4 svenska och 2 finska tjejer på startlinjen… Jag tänker lite krasst att det får räcka med andra åket…

Titel: Haven som skiljer oss åt Författare: Gill Thompson Genre: historisk roman, Australien Förlag: Historiska media Publiceringsdatum: 2020 En kvinna skadas i ett flyganfall i London år 1941. Hennes hus är raserat och hon vandrar planlöst längs gatorna. Hon minns ingenting – inte sitt namn, inte sin adress, inte vilket år det är. Det enda hon vet är att hon har förlorat något mycket dyrbart. På ett barnhem väntar den femårige Jack på att hans mamma ska komma och hämta honom. Åren går och när mamman dödförklaras skickas han med ett fartyg till Australien, där det är sagt att han ska få ett bättre liv. Men i det nya hemlandet…