Visst är det lite lyxigt att kunna strunta i att gå till majbrasan när man är lite lagom frusen efter att för några timmar sedan kommit hem till ett pörte där fjorton grader råder!
Istället öppnar vi fönstret i vardagsrummet och blickar ut på andra sidan ån, man nästan känner hettan från brasan genom alla lager fleece..
..och till tonerna av Loreens bidrag i förhandstitten på teve följer vi fyrverkeriet som går av stapeln uppe bland träden!
Vi har haft underbara dagar i Säfsen, mycket värme och nostalgi och en del att grunna på ..återkommer med bilder imorgon
Jag sitter och läser gamla inlägg i min blogg, det kan även du göra om du vill, i högra marginalen finns rubriken “Tidigare” “För tre år sedan skrev jag”
Då hade vi precis skaffat Pärlan, vår husvagn och varit ute på premiärtur.
Tänk om vi då vetat att vi två år senare skulle bo i närheten av campingen vi låg på!
För fem år sedan blommade påskliljor och tulpaner för fullt i min rabatt i Älgsjökullen i Fredriksberg där vi då bodde!
I år kan jag lova att våren inte kommit lika långt där, men det ska vi faktiskt ta reda på för idag åker vi dit!
Vi har hyrt en “turistlägenhet” i Säfsen över helgen och det ska bli en riktig nostalgitripp för nu var det flera år sedan vi var där!
Det har varit regnigt ett par dagar nu, så där lagom irriterande småregn som inte är tillräckligt för att ta fram och bära ett paraply men som direkt immar igen glasögonen och som efter en timmes promenad har blött ner både jacka och byxor.
Mysfaktorn i skogen är ganska låg när det ser ut såhär, och Blinka ger mig en mycket förnärmad blick för hon vill absolut inte bli blöt om tassarna!
Oftast när jag är ute och går så låter jag även tankarna vandra fritt och då är jag inte särskilt uppmärksam på omgivningen.
Igår bestämde jag mig för att föreviga allt jag lade märke till och då blev det ju en hel del. Årets första svamp till exempel!
Nere vid vår badsjö går jag ofta, men aldrig har jag sett denna fina stege! Kan inte begripa vem som knåpat ihop den, stabil och fin konstruktion och den leder liksom….ingenstans!
Snickarglädje? Nja, det torde vara någon som vill träna med hammare och spik i alla fall
Tack min prins för att du finns, så jag slipper pussa denna fula groda!
Har herr skata varit hos frisören eller har det kanske utspelat sig en strid om den vackra skatflickan?
Och titta! Vilken lycka, jag som precis beklagat mig över att det inte finns minsta lilla vårtecken hos mig!
Och det fanns flera! Funderade på att plocka en liten bukett men avstod. Just nu får de stå kvar och lysa upp bland fjolårsgräset
Nu gör jag sorti från datorvärlden, nästa gång vi ses är det dags att tända på majbrasan!
Önskar dig som orkat läsa ända hit en riktigt skön helg!
Hur jag än letar så lyckas jag inte hitta minsta blomma eller knopp att fota!
Spanar febrilt efter vårtecken men än så länge är det endast två stackars krokusar som tittat upp i min rabatt.
Buskarna på tomten får man leta knopp på med förstoringsglas, det lär bli som så många gånger förr, lite värme så kommer naturen att fullkomligt explodera och man har inte en chans att hinna med!
I brist på blommor och blader har jag därför vänt min blick uppåt i skyn och jag har fångat några häftiga konstverk på himlen
kl.18.55
kl 19.21
kl 19.24
kl 19.25
kl 19.39
Äntligen är isen borta från ån så jag kan njuta av himlens reflektioner i vattnet
Nu när solen har gömt sig kommer dimman smygande
Och vips så har grannhuset helt försvunnit i dimmorna!
Det var mitt stämningsfulla skådespel för idag
Men, hur var det nu då, vart tog bloggrubrikens pannkaka vägen?
Lugn bara lugn, här är den ju, dagens lunchrätt, färdig pannkaka fylld med keso, salladslök, skinkstrimlor, ruccola och uppvärmd i micron. En riktig snabblunch som inte alls är fy skam!
Vid andra världskrigets slut kommer den unga Hanna till Sverige med de vita bussarna. Hon har överlevt koncentrationslägrets fasor men förlorat allt.
I Stockholm får hon anställning som barnflicka hos en familj med en liten son. Det hon har varit med om bevarar hon inom sig, men hennes öde kommer att beröra flera människors liv på ett sätt som ingen kunnat förutse.
“Änglarnas svar” är en sinnrikt konstruerad roman om människans förmåga att göra såväl gott som ont, om längtan efter försoning mitt i det allra mörkaste. En efter en berättar de sju huvudpersonerna sin del av historien.
Inte förrän den sista pusselbiten är lagd framträder hela bilden av det ofattbara som skedde i det judiska gettot och vilken betydelse det kom att få för en svensk familj.
Författaren har tidigare skrivit som “Konsten att vara snäll” och “Medmänniskor” och har genom den blivit snällhetens ambassadör.
Nu ger han sig ut i en ny genre, romanens.
Den ganska tunna romanen innehåller en mastig historia, pusselbit efter pusselbit ramlar på plats allt eftersom huvudpersonerna berättar sin egen historia där de självklart berör varandra på ganska oanade sätt.
Sensmoralen är tydlig, kanske lite väl tydlig, men berättelsen om förintelsen blir aldrig tjatig, den får aldrig glömmas bort.
Det är lätt för oss att döma människan för ondska när vi inte har hela skeendet klart för oss. Mycket i vår omgivning påverkar oss och gör oss passiva eller aktiva i valsituationer.
Jag tyckte mycket om historien men hade gärna lärt känna huvudpersonerna ännu närmare.
Mitt betyg ***
Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
“Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med.”
Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne.
Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred med sin självömkan, men motarbetas av sin tvillingsyster, sin struliga styvson och stans alla singelkvinnor.
Jag har fördomar om denna typ av böcker. Jag har läst några och blivit besviken. Jag kallar dem “pratiga böcker”.
Det är alltså en rapp dialog som förs i boken. Man betonar dialogen mer än man beskriver miljöer eller sinnesstämningar.
Jag brukar tycka det är jobbigt, som att någon klämkäckt skrivit ihop en massa ord som ska bilda en rolig och träffsäker historia.
Men den här boken är annorlunda.
Ämnet är också annorlunda. Den stackars änklingen som mister sin tio år äldre fru efter ett kort äktenskap men “ärver” hennes tonårsson.
Han har själv en inte helt rumsren familj där de flesta bokstavskombinationer verkar förekomma.
Det blir en svart komedi, full av galghumor.
Och jag ler ett brett leende, från ena örat till det andra. Och det är jag inte van vid.
Människor brukar säga att de gråter till böcker, eller att de skrattar högt.
Jag gör varken eller. Även böcker som berör mig får mig inte till så drastiska uttryck. Däremot kan böcker lämna ett avtryck i min själ och leva kvar. Och jag undrar om inte den här boken kommer att göra det?
För att du ska få en uppfattning om stilen den är skriven på så återger jag ett kort utdrag ur boken:
“Nästan varje dag har vi kaniner på vår gräsmatta. Små bruna saker med gråspräckliga ryggar och vita svansar som ser ut som fransig bomull kring deras bakar.
Det sägs att kaniner i villaträdgårdar är bedårande, det är ett säljargument. Vi må köra omkring i minibussar och stadsjeepar så att vi egenhändigt smälter polarisarna, vi må utrusta våra ståtliga åttioåriga hus med så mycket fiberkabel att det skulle räcka till en strypsnara kring jorden, och byggvaruhus, lågprislador, stormarknader och köpkvarter må växa som tumörer på alla lediga gräsplättar, men det skuttar fan i mig kaniner fram och tillbaka i trädgårdarna som i en satans Disneyfilm. Punkt slut. Vi är ett med naturen.”
Ja du hör vilken svada!
Men jag gillar denna stackars man, hans försök att komma igenom sitt livs stora sorg, hans stapplande försök att vara ett stöd till en trulig tonåring, han är helt enkelt charmig och otroligt mänsklig i all sin ynkedom!
Mitt betyg: **** rekommenderas varmt!
0
Välkommen
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och katter, mamma, mormor, gammelfarmor
