Månad: oktober 2016

Ingrid återvänder till ön där hon växte upp.
Naturen lika skoningslös som rättvis.
Hon väntar på att en dag få återse sin familj.
I världen utspelas ett fruktansvärt krig, och på ön inträffar ett oväntat möte.
Kanske finns en kärlek som förändrar allt.

I ett kargt kustområde utspelas romanen som är en fristående fortsättning på succéromanen "De osynliga".

Utdrag ur boken:
"Hon fläkte fisk tio timmar om dagen, höll samma takt som två saltare och kunde efter en vecka inte sova om nätterna där hon låg med två andra flickor från inlandet. De låtsades att de inte grät sig till sömns, de rensade sill, skar och saltade i tunnor, fyllde på lake och drack surrogatkaffe, saltade och sov och tvättade sig varannan kväll i kallt vatten, håret en gång i veckan, i lika kallt vatten, och Ingrid fläkte torsk som en karl."

"Gud hyser inte lika stor kärlek till människorna på kusten som han gör till dem i inlandet och i städerna, under långa perioder glömmer han dem alldeles, och de glömmer honom, de läser kanske några rader till maten men när han för en gångs skull drar på sig spenderbyxorna tvekar de inte ett ögonblick om vart de ska rikta sina tacksägelser. Om det nu inte har varit nån mening med någonting alls under det förfärliga år hon har bakom sig, så har det uppstått en mening nu, en hoppets blixt från glasklar himmel, och hon släpper inte barnet med blicken."

Titta på den vackra omslagsbilden till boken för den säger allt, hur kargt, fåordigt och oändligt vackert romanen är skriven. Det doftar salt hav, förruttnelse och död men också kärlek och en strimma hopp.
Hasta icke, denna bok sjunger långsamhetens lov. Alltså passar den utmärkt väl att kura ihop sig med i höstskymningen i favoritfåtöljen.

I Swede Hollow samlades vintern 1897 en brokig skara svenska i en slum som stadens myndigheter beskrev som ett pesthål.
De var illa sedda och utsatta för omgivningens spott och spe.
Eftervärlden har valt att inte se dem, men idag, när migration och folkvandring återigen hör till tidens stora frågor, stiger de fram i ny belysning.
I boken kommer några av de omkring tusen personer som hamnade i skuggan på botten av en ravin i St Paul, Minnesota till tals.
Med stor sakkunskap och stark inlevelse berättar Ola Larsmo om människor vars drömmar lever och verkar ända in i vår tid.

Utdrag ur boken:
"I handfatet doppade de så några långa, blanka stålpinnar och hon visste vad det var, hon hade hört talas om saken ombord. De skulle med hjälp av stålpinnen, som man annars använde för att knäppa kragknappar med, vända deras ögonlock in och ut på jakt efter parasiter".

"Urklipp ur St Paul Daily Globe:
Varje invånare i ett skjul betalar 1.50 dollar i månaden för nöjet av att få hyra en yta av 20 gånger 40 fot av dalgången till sin hydda, vilken han reser på egen hand. Han är en "squatter" och saknar alla rättigheter gentemot den som en dag köper upp marken. Nere i Dalen finnes inga affärer, utan en enkel saloon är den enda offentliga inrättningen. Brott är ovanliga. Människorna här är enkelt, grovt folk och deras behov är små."

Detta är en roman som krävt blod, svett och tårar att bli till. Mycket efterforskningar har gjorts på plats och berättelsen har en mycket stark autentisk känsla och man läser den nästan som en reportage-roman.
Den är osentimental men alls inte okänslig. Tvärtom mycket läsvärd och tankeväckande.
Den har fått stor uppmärksamhet och det är den värd. Rekommenderas!