Grattis kära fosterland! Nu har jag bott många fler av levnadsåren i Sverige än i Finland, jag var bara 24 år när ödet förde mig hit. Egentligen har jag aldrig på allvar funderat på att återvända, och nu har jag ingen släkt kvar i livet därborta. Min själ är blå-vit, även om jag varit otrogen och skaffat även svenskt medborgarskap! Någon konflikt därvidlag råder inte, det skulle möjligen vara under vissa hockeymatcher och dylikt men även där har jag lugnat mig och sinnet rinner inte till som det gjorde för fyrtio år sedan… Men idag hyllas den som hyllas bör! Musiken jag förknippar Finland med är framför allt Jean Sibelius…

När jag letar efter kommande ljuspunkter i tillvaron hittar jag idag en STOR LJUSPUNKT nämligen OS 2018 i , håll tungan rätt i mun, PyeongChang, SydKorea… som börjar om prick 100 dagar. Det första som slår mig är Hjälp, tidsskillnaden, hur slår den? Och slår gör den, med otaliga timmar. Om jag nu uppfattat min snabbtitt rätt så sänds längdåkningen tidigt om morgnarna, skidskyttet på förmiddagarna och alpina grenarna missinassen, med början ca 02.00 Vilken tur man är pensionär! Får jag presentera spelens maskot, Soohorang, den vita tigern, Sydkoreas skyddsdjur vars namn just betyder skydd och tiger.. Det bor 51 miljoner människor i detta till storleken lilla land, de flesta…

Snigelpost kan man ju sannerligen kalla all post numera som vår kära PostNord handhar. Enligt överenskommelse kommer det snart att vara godkänt att posttransporten dröjer två dagar istället för en. Jag har en viss förståelse för minskade volymer och så vidare, och mitt inlägg ska handla om allt annat än kritik till Posten… tvärtom faktiskt! Jag tillhör dem som med en dåres envishet ännu skickar riktiga julkort, kanske inte så många, men några stycken. Andra vykort blir inte av att skicka, det sköter man ju dessvärre via nätet. Dessvärre därför att man ju inte skriver ut bilderna och hälsningarna utan läser dem och sen åker dom på tippen. Innan internet…

Det första jag ser på bloggen idag är ett inlägg från dagens datum 2015 där en stolt finnkäring hjälper till att flytta hästarna till vinterhagen Visst är de vackra, Irja och Indy, mor och dotter, och stora! Observera att jag inte hade minsta lilla hästvana när hästgrannen flyttade hit… Blinka var inte mer hästvan än sin matte, men hon litade fullt ut på Marianne, så det var inga problem att få henne upp på Lufsen, även om blicken ser rätt hjälpsökande ut.. Och dessa två, Olle och Lufsen som delade hage och var så kärvänliga. Tänk att ha såna sötingar att titta på genom vardagsrumsfönstret! Fy bubblan vad jag saknar…