Paulas Pörte

Igår insåg jag att jag var rätt sent ute med min vårliga klättring upp till Älgsjöhöjdstoppen Snart har grönskan helt tagit över och utsikten över Fredriksberg försvinner i spenaten..så följ med upp på toppen! Det var en dag som gjord för klättring, inte för varmt och växlande molnighet Och visst får man lön för mödan, utsikten är magnifik! När man väl kommit upp kan man försöka få ner flåset genom att slå sig ner en stund alternativt bara ställa sig med ena benet uppe på bänken o ta igen sig! Visst, det går att ta en lättare väg upp, men det är ju ingen sport, och då hade jag ju…

Vad händer? Vart tog energin vägen? Jag skulle helst gå undan och gömma mig från världen ett tag.. Allt medan naturen klär sig i sin skiraste vackra gröna kostym så känner jag mig helt ur slag, som om den suger musten ur mig istället för att tillföra välbehövlig energi.. Går här vankelmodig och inspekterar mina små soldater som sträcker sina nackar mot ljuset och längtar till doften som slår det mesta i blomvärlden. Plockar lite vackert ogräs att äta, det brukar alltid fungera bra med mat när jag är deppig.. ..här har jag tillagat en nässelstuvning till min varmrökta lax inhandlad i byns nya Ostkõja! Nyårslöfte? Lite sent påtänkt, så…

I min del av verkligheten är våren sen.. i alla fall jämfört med ifjol! Det har regnat femtielva gånger om dagen, ibland med åska, och hälften av gångerna har jag lyckats befinna mig ute på promenad Men vad gör väl det om hundra år? 😀 Den numera korta pingsthelgen hoppas jag på promenadväder med uppehåll, varken mer eller mindre!