Monthly Archives: augusti 2017

"Ni som är så lika!" Det har de hört så länge de kan minnas, Aggi och Tuva, mor och dotter.
Om vartannat berättar de sin historia. Aggi, som på 1970-talet lämnade civilisationen och den trånga släkten för att flytta till ett ödsligt torp i Lappland med sin Carl, där hon blev fri, blev sin egen.
Bångstyriga Tuva, som vuxen flyr tillbaka till den lilla hembyn, rädd för att hennes älskade Mi inte ska acceptera henne och barnet hon bär i sin mage.
Långsamt, utan att riktigt förstå det själva, närmar de sig varandra igen. I bakgrunden skaver hela tiden frågan: Kan man vara för lik sin mor?

Utdrag ur boken:
" Det plingas om igen uppfordrande på dörren samtidigt som telefonen äntligen blir tyst. Det ska visst lånas krattor och så passas på att pratas och frågas. Ska inte norrlänningar vara tystna och trumpna och sköta sitt, tänker jag om igen. Ska de inte låta mig sköta mitt. Ska inte jag få vara ifred med mitt, få tänka om jag vill= Få minnas bara om jag vill. Utan oh och ah så lika ni är. Utan deras -minns du, minns du, minns du= utan mina lögnaktiga svar."

"Min resväska var tung och otymplig, hjärtat farligt fladdrigt. Det hotade att flaxa upp i mina mungipor och ögonvrår. Att få mig att se alldeles opassande överlycklig ut. Jag höll andan och tryckte ner det. Stanna kvar i bröstet lilla hjärta tänkte jag tyst och bestämt. Och hjärtat stannade. "

"Träden har fötter de, jag har bara fötter. Fötter som snubblar på rötter ibland, på kullerstenar ibland. Fötter som snubblat mig i så många famnar, ner i så många sängar. Fötter som snubblat mig hela vägen hit. Rötter kan man önska sig, men det var snubbliga fötter man fick. Och en längtan i kroppen som aldrig tar slut"

"En text att bli lycklig av" skriver förlagschefen.
Jag brukar vara allergisk mot sånt.
Men, jag lät mig vältas, bokstavligen, för jag valde denna bok just på grund av den märkliga titeln!
Och jag föll, huvudstupa in i en berättelse så vacker, så stark så underbar...
Jag njuter av nya ord som jag begriper direkt: fågligt mönster, glidiga nylonkjolar, stränade flätor.
Jag minns inte när jag njöt så mycket av en roman.
Detta är den bästa boken jag läst i år, och det vill inte säga lite!

Gripande berättelse om barnen till de "fallna kvinnorna" Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. ?Oäkta? barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper ?fosterbarnens ö? på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939. Många av de ?fallna? kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan. Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna. I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn. Frågan lämnas öppen ? har vi idag återgått till en mer skrupelfri syn, där barn, särskilt de ensamkommande, återigen blivit en handelsvara? "... en myllrande bild av ett samhälle i tvetydig utveckling."Göteborgs-Posten

Utdrag ur boken:
"Begreppet fosterbarnsindustri myntades av Richar Wawrinsky. Han klampade oanmäld in hos de privata fosterhemmen och förfasades över hur det såg ut. Dödligheten är hög. En del tar emot fosterbarn och utackorderar sedan flera av dem i andra fosterhem. De får t.ex 15 kronor per måand av modern för ett barn, men hittar sedan en ännu fattigare familj som är villig att ta barnet för 10 kr. Femman behåller de och barnet får så dålig vård att det till slut dör i fosterfamilj nummer två. Modern vet ingenting. Ibland är det också ett sätt för en änka att kunna behålla sina barn. Genom att ta emot andra barn får hon pengar som hon kan använda till att försörja sina egna. Nödåren 1867,-68 och -69 då ängar och fält låg förbrända, kreaturen måste slaktas och lagårdar gapade tomma drog män och kvinnor omkring och tiggde, och barntiggeriet blomstrade. Fram till 1847 var det tillåtet för kommuner att frigöra sig från underhållet av krymplingar, invalider och äldre genom att ge dem sk tiggarepass som var utställt på viss person som därmed hade rätt att tigga inom ett visst område."

"Barnauktionerna då föräldralösa barn såldes till lägstbjudande, var en tidig form av offentlig upphandling. Barnets hälsotillstånd, ålder och kön spelade roll för priset. Alltså, ju mer nytta man hade av ett barn, desto lägre ersättning begärde man av kommunen för att ta hand om det. Man samlades i någon sockenstuga o alla som ville fick komma dit och lägga bud. Vart tredje barn återkom, barn som auktionerats ut en gång, kom tillbaka."

Det är hjärtknipande läsning, men man kan inte bara förfasa sig över fakta utan man måste också ta hänsyn till hur verkligheten såg ut för många människor på den tiden. En nyttig historielektion som nog många skulle må bra av att läsa och ta till sig...