Även en lite fyrfota kompis kan vara väldigt tydlig… Igår satte han ner alla fyra små tassarna och bara tvärvägrade gå längre…då hade vi gått kanske tvåhundra meter… Jag bråkar inte med honom bara han gör det han ska… Idag hördes olyckskorparna kraxa…eller var det en kråka Det hjälper inte att ha fyra tassar eller dubbade kängor, gatan är som en nyspolad hockeyrink… Så länge (de får minuterna) som vi har dagsljus ser man i alla fall var man sätter ner fötterna, men redan klockan två är det skumt och dimmigt. Vilken tur att min jycke hellre ligger i sänghalmen och trynar än går ut. Flickvännen Bella har snart löpt…

Med ett nödrop hann vi igår med att hämta upp sparken ur källarförrådet ..och glida iväg på en tur runt byn på helt perfekta osandade vägar. Daniel hade inte glömt hur man gör, han travade på så fint på rätt sida av vägen istället för att i ivern att finna dofter springa slalom mellan vägkanterna. Idag töar snön bort, det är 3 varma grader och hela Dalarna har haft stora trafikproblem med isgator på förmiddagen. Ett gammalt fotominne dök upp, så här mycket nyfallen snö hade vi denna dag år 2017 när jag ännu bodde på Älgsjökullen i Fredriksberg. Fåglarna var lika hungriga då som nu här i Sundborn. Här…

Efter tio dagars sträng kyla blev det äntligen… betydligt behagligare temperatur! Ett ganska ymnigt snöfall och bara några futtiga minusgrader gjorde att jag tordes låta Daniel springa lös. Under köldperioden har det inte varit möjligt för då har han tvärvänt och kutat hemåt allt vad tygen hållit innan han hunnit göra det vi gått ut för! Nu sprang han framåt i lagom fart, stannade bara ibland för att kolla att matte var med.. Så här går det till efter varje promenad! Han kommer innanför dörren i sträckt koppel och vill bara kuta fram, men jag hindrar honom, klär av honom täcket och kopplet och sen släpper jag iväg honom… Han…

Det är nu några dagar sedan jag träffade min nya husläkare. Jag funderar lite på vad vi resonerade om och vad vi eventuellt kom fram till. Han hade ögnat igenom min sjukjournal innan mitt besök men han frågade hur länge jag haft kännedom om mitt igentäppta halskärl. När han hörde hur många år sedan det var så såg han väldigt förvånad ut, något som i efterhan har fått mig fundersam. Jag har en känsla av att han kanske inte trodde att man överlever såpass länge med en såpass allvarlig åkomma. Jag tycker ju själv inte att jag har särskilt mycket sämre livskvalitet, visst, hjärnan funkar inte som förut, minnet sviktar…