Höstmodet i pörtet

Diskret, elegant, ja vad säger man om kepsmodet i år?

Inte så mycket flärd kanske, men mycket praktisk, hihi, det kan jag intyga,
Det kom nämligen en störtskur mitt i mitt kantarellplockande idag och jag märkte snabbt att kepsen skyddade ansiktet och glasögonen höll sig torra!
Älgflugor fanns inga idag, dom gillar kanske inte regn?

Jag smidde allvarliga planer på att skrämma iväg älgflugorna i min utstyrsel, haha, men konstaterade snabbt att jag fick klaustrofobi under myggnätet!

Det får därmed räcka med kepsen med de fiffiga sidoskydden som kanske kan förhindra några äckelflugor att ta sig in i håret.

Igår skulle jag bara gå min korta motionsslinga där jag inte gått sedan förra veckan, men som tur var hade jag hundbajspåsar med! Tyvärr visade det sig att många av KarlJohansvamparna var larvangripna.

Världens minsta KarlJohan? Den var i allafall ren från ohyra!
Jag hittade också några fina blodriskor, annars brukar de alltid vara maskätna…

Idag skulle jag gå stavgång längs landsvägen.
Jag tog ingen svampkorg med mig, men väl en jycke som skulle rastas, och därmed också medföljande bajspåsar! Inte för att jag plockar upp efter henne i skogen, men ibland har hon den fula ovanan att vänta tills vi kommer hem på gatan och bajsa på grannens gräsmatta…

Men har man skog på bägge sidor vägen så är det lätt att det glimmar till i ögonvrån, man vänder på huvudet och kikar, går lite närmare diket o si, står det inte något gult och vackert och ropar “Plocka mig, genast, stek mig och ät upp mig” ;-)
Och då kommer hamstern fram, måste måste plocka, fram med bajspåse, gå längre in, mera svamp, flera bajspåsar…
Ja du kanske känner till hur det är när skogen är nedlusad med svamp!
Nu fick faktiskt grannen hela dagens kantarellskörd, maken har redan börjat knorra om att frysen är knökfull och igår kom han hem med en stoor påse fryst scampi och det är det godaste som finns och det måste absolut få plats :mrgreen:

Gladast blev jag av dessa, sotvaxskivlingarna, den största vägde som synes hela 150 gram!
Den är en av våra allra bästa matsvampar, trestjärnig, o hittas i mossiga barrskogar. Den är ganska svår att upptäcka men hittar man en så… Tyvärr är den ofta angripen av mask men de jag hittade idag var fina.
Och nu måste jag erkänna……gåstavarna ligger kvar i skogen! :oops:
Haha, det var ju helt omöjligt att gå stavgång med en hund i koppel och två och en halv överfylld bajspåse med svamp!

Nu tror jag inte att någon stjäl dom direkt, jag får helt enkelt gå tillbaka imorgon och hämta hem dem!
Kanske tar jag också med mig en svampkorg, bara för säkerhets skull ;-)

0

Det luktar höst

Det är 22 grader varmt idag trots att det är mulet, puhpuh, men ändå så känns hösten i luften. Imorgon ska även temperaturen sjunka med tio grader och då om inte förr börjar hösten “på riktigt”

Det ser skräpigt ut i naturen nu..
Rönnbärsmängden detta år är mindre än ifjol och det torde innebära att det inte blir en lika sträng vinter!
Vi hade perioder i vintras då pannan glödde dygnet runt för att hålla stugvärmen över femton grader och så kallt behöver det inte bli, det mår varken vi människor eller djuren bra av. Onödigt dyrt blir det med uppvärmningen också, så en lite mildare vinter kan vi gott få tycker jag.

Vi var och länsade vårt kantarellställe i helgen och visst fanns det mängder, men ack så torra och små! Det verkar inte ha regnat tillräckligt över Klenshyttan.
Men nu anser jag att vi har dom gulisar vi behöver, nu väntar vi in trattisarna. Det fanns en del plockbara på samma ställe som kantarellerna växte men på våra andra ställen gömmer de sig ännu djupt i mossan.
Älgflugor har vi inte stött på i Klenshytteskogen, men när vi kom fram och jag tittade ut genom bilfönstret såg jag flygfän i luften.
Jag blev alldeles kall inombords och fick nästan panik!
Hasse fick gå ut före mig och “reka” men han kunde ju inte se vad det var för insekter som flög omkring.
Jag tvekade en bra stund innan jag utsatte mig för risken att få en svärm älgflugor i nacken, men tack o lov var det bara snälla mygg.
Jag har fortfarande fyra bulor i huvudet efter deras bett tidigare veckor..

Igår var det lagom väder för att sitta ute och inmundiga säsongens surströmming!
Hasse var länge tveksam men bredde sen två hårda tunnbröd åt sig. Efter att ha ätit upp den första var han mer än nöjd :lol:
Alla flugor inom en mils radie surrade kring vårt bord kan jag lova, helt bedövade av den underbara doften, det var nästan omöjligt att gapa utan att få extra flug-pålägg på mackan!
Varför är surströmmingsburkarna så stora?
Jag skulle föredra att den var som en anjovisburk för oss ensamma entusiaster! Nu får man ju slänga minst halva innehållet, för oavsett att jag gillar smaken så kan man bara äta några få filéer åt gången.

Nu ska Blinka och jag ta en by-promenad innan middagen, lev väl!

0

Jag har läst..

Om du fick tänka dig ett hem av Birgitta Lillpers

Han är Tysken som håller på att köpa upp mark. Hon som betraktar honom heter Ilse. Här möter vi dem, och likaså Volmar Frank. Volmar vill dra sig undan världen och har hittat ett hem i ett övergivet kraftverk i skogen. Ilse har ett ombonat och vackert litet hem i samma skog. Även hon vill leva ensam och ifred, men blir involverad när Volmar Frank får ett blödande sår. Han talar inte om vad som hänt. Ilse tar hem veterinären till Volmar för att se om skadan. Såret läks hjälpligt efter behandlingen men fortsätter att blöda.

Utdrag ur boken:
“Hon virkade ännu, men inte länge till nu.
Nu avsåg hon att tala en stund. Slutade virka.
-Man mister inte mycket. När man bryter upp under sådana omständigheter som till exempel de här. De som råder. Genom att ge sig av från det som dagligen börjat bli en för smärtsamt, slipper man ju en massa i längden dödliga plågor. Och det goda, det som håller en kvar för att man tror att man kommer att sakna det för mycket, så mycket att sorgen skulle bli för tung och ställa sig mitt i och döda det nya man försökt uppnå – det goda kan man behålla ändå. Jag menar i minnet. Hjärta och minne hör ihop. Nej, man förlorar ingenting så länge man kan minnas. Förutsatt att man nu levt så, att man fått klara eller starka minnen att gå och bära på. Eller bäras av. Snarare.”

Ja hur ska jag lyckas förklara denna bok? Vill du ha en utmaning, läs den själv!
Den är en besynnerlig historia om excentriska personer som är bosatta i glesbygden. De vill inte umgås egentligen men ibland blir omständigheterna sådana att det blir nödvändigt, man behöver varandra. Och sedan går man åter skilda vägar.
Språket är det som fascinerar, som gör att jag läser ut boken trots att jag inte finner den ett dugg intressant, den liksom bara mal på.
Detta malande har jag till sist svårt att avbryta, så jag fortsätter, precis som personerna i boken fortsätter att stappla fram i tillvaron, lite ängsliga, lite oborstade, lite eljest…
Mitt betyg **

De svarta molnens tid av Erik Eriksson

Året är 1939, ungdomsvännerna Gerda och Oskar återser varandra i Grisslehamn efter många år. Andra världskriget bryter ut, båda tar ställning mot Hitler.
När tyska lastfartyg, med vapen och trupper, i hemlighet börjar smyga förbi Grisslehamn tar Gerda och Oskar ännu ett steg; de blir spanare åt England, stränga straff väntar om de blir avslöjade.
När de gömmer en avhoppad tysk officer får polisen ögonen på dem.
Våldet härskar i Europa, men krigets hot och fruktan finns också i Grisslehamn. En stark kärlek förenar Oskar och Gerda, de vet att de måste älska nu, innan det kanske är för sent.

Den fjärde delen i serien om familjen Nygren i Grisslehamn.
Romanen bygger på unika vittnesmål från fiskare, militärer och kustbor som själva upplevde krigsårens hemliga tyska trupptransporter till Finland under Tysklands stora anfall österut 1941-43 En trafik genom svenska vatten som var Sveriges kanske största avsteg från neutraliteten.

Jag tycker om att läsa historiska romaner, framför allt när det är serier med flera böcker då man har möjlighet att lära känna karaktärerna och miljöerna ingående. Denna serie handlar mycket om kvinnorna i familjen och börjar en stormnatt på Ålands hav redan år 1799.
Tyvärr har jag glömt en hel del av de tidigare historierna eftersom jag läst dem i samband med att de utkommit. Egentligen ska man läsa serier i en följd, alltså vänta tills hela romanserien är färdig för att få ut mesta möjliga av historien!
Författaren har en ganska lågmäld profil, liksom även huvudpersonerna i boken. Det pratas inte i onödan, och ibland känns berättelsen nästan lite ordkarg. Samtidigt är det delvis därför som den känns autentisk och äkta. En bok att trivas med helt enkelt.
Mitt betyg ***

Baby Jane av Sofi Oksanen

Vad hände med Piki?
Den fräcka och gränslösa tjejen som alltid skämtade men inom sig dolde allt som hon ville skulle vara osynligt. Hur kom det sig att Helsingfors coolaste brud blev fånge i sitt eget hem, på gränsen till undernärd?
Piki isolerar sig och lider av panikångest. Hon kan inte ens ta hand om de allra enklaste praktiska göromål. Sjukdomen är en stor skam som Piki gör allt för att dölja, även för sina allra närmaste. Flickvänner försöker hjälpa och stötta, men de rätta orden blir fel och de felaktiga rätt.

Utdrag ur boken
“Hennes röst var varken sammetslen eller mörk eller hes, trots att den kändes skönare än huden på brösten, kittlandet av sammet på halsen eller en varm hand under skjortan. Det var som om den rösten drack varm choklad och åt mandlar. Visst var den också hes, men på samma sätt som skogen samtidigt är både disig och klar en sommarnatt när träden står i dunkel och himlen är ljus. När man lyssnade till den kändes det som att lägga huvudet på en kudde, fylld med kronblad av rosor och liljor. Hennes röst lät som doften av kardemumma. Och kanel. En koltrast med strupe av kanel och kardemumma.”

Jag älskar Sofis berättarröst!
Tidigare har jag läst “Utrensningen” och den var inte heller någon munter historia.
Men hennes böcker berör. Den unga lesbiska kvinnan som lever mitt i samhället men helt osynlig pga sitt dolda handikapp. Jag har själv lidit av panikångest och var totalt beroende av små piller för att fungera i vardagen så jag vet vad detta handlar om. Det är ett samhällskritiskt verk där författaren vill peka på en grupp individer som inte får den hjälp av samhället som skulle behövas för att de skulle kunna återgå till ett normalt liv.
Piki är en driftig tjej som när hon inte kan vistas utanför sina egna rum ändå startar ett eget företag som hon sköter tillsammans med sin flickvän.
Hennes liv blir alltför kort.

Mitt betyg ***

Endera dan av Birgitta Stribe

“Endera dan ska väl något hända i mitt liv, något omvälvande och stort. Bara jag slipper anstränga mig. Bara jag får sitta kvar i min sköna fåtölj och tugga på min croissant”
Ungefär så tänker Britt-Marie Assarsson.
Britt-Marie har knölar på fötterna, ett snedgånget äktenskap och en haltande karriär. Hon har hunnit till den ointressanta ålder som döttrarna kallar “mellan femtio och döden”. Men hon tänker inte sluta längta för det.
Drömmarna och favoritkexen finns alltid till hands och frågan är om Britt-Marie orkar sträcka sig så mycket längre.

Ett kåseri i romanformat kanske man kunde kalla denna genre. Jag har ganska svårt för böcker som ska vara roliga och humoristiska. Jag har lika svårt för dem som för humorprogram på teve. Program som alla älskar utom jag som inte hittar tjusningen överhuvudtaget.
Visst har historien sina poäng, det finns en klar igenkänningsfaktor och att Britt-Marie bor i Stingslinge och hunden heter Godot kan jag dra på munnen åt.
Men inte tycker jag egentligen att detta är någon större underhållning. Med detta inte sagt att många säkert uppskattar det rappa språket och de tydliga exemplen på hur ödets nycker styr våra liv.
Mitt betyg **

0