Milstolpar
1954
Min vagga stod i en 1 rummare med alkov på Petersgatan i Helsingfors. Där delades utrymmet mellan min mor Ulla Anita och min pappa Pertti Juhani samt min momi Jenny Irene. Hur ska det gå?
1955
Nähä, det gjorde det inte, pappa flyttade ut ur lägenheten och mitt liv för flera år framöver.
1958
Tre år gammal har intresset för pojkar redan väckts, ser en trevlig grabb med sin pappa utanför vår port o följer med dem hem för att leka på pojkens gård… Det gjorde vi men sen skulle pojken gå hem…. Och jag irrar omkring i Helsingfors….. efterlysning skickas ut på radio… polisen ute o letar… mamma ute i taxi o letar…. Tills en flicka ringer in till polisen, hon har sett en liten unge gå omkring ensam. Återförenas med min mor, ber snällt om förlåtelse o säger ”så ska jag aldrig göra mer”….. och det löftet håller jag! Detta är mitt första egna minne.
1960
Gifter mamma om sig och den nya familjen flyttar in i en nybyggd trerummare där jag får eget rum.
1962
Så var den sagan all, mitt enda minne av min styvfar är mitt nya efternamn…. Flyttar igen, till en tvåa i en förort, och min momi flyttar in! Nu bor vi alltså tre generationer kvinnor, alla har varit ensambarn…
1972
Efter några stormiga tonårsår hoppar jag av gymnasiet och börjar min första anställning som banktjänsteman (hoppsan). Faktiskt början till en nästan 20-årig bankkarriär. Skaffar egen lägenhet och flyttar ihop med min fästman Seppo.
1974
Står så bröllopet, samma vecka som jag fyller 20
1976
I april anländer mitt första och enda (inom äktenskapet avlade) barn, som trots att hon kallats Valdemar under hela graviditeten visar sig vara en liten tjej med benen sedesamt i kors. Hon döps till Saija Tuulia. Första barnbarnet i släkten är hon, omhuldad av alla.
1977
Seppo åker iväg till Iran för att jobba några månader, upptäcker själv att jag trivs bättre utan än med honom, så det blir en ganska odramatisk skilsmässa.
1978
Blir jag störtkär i en arab! Dom är ett exotiskt inslag i Helsingfors, som inte är så invandrartätt. Beslutar oss för att flytta till Sverige.
1979
Besöker vi hans hemland Tunisien och gifter oss sedan hemma i Sverige. Har börjat jobba på dåvarande Pkbanken. Min arab visar direkt efter giftermålet helt nya okända sidor som leder till psykisk o fysisk misshandel i äktenskapet som avslutas på rekordtid.
1981
Har inlett ett nytt förhållande med en 5 år yngre kollega. Vi flyttar så småningom ihop, gör en underbar resa till USA, och lever lyckliga i ca 7år
1986
Efter ett antal år som kamrer på utlandsavdelningen söker jag mig vidare i yrkeslivet och får en tjänst på nybildade finska OKO-banken i Stockholm. Anställer personal, är ansvarig för bankkontoret, bygger upp utlandsrutiner. Utnämns till marknadschef, reser land o rike runt. Hjulen snurrar fort, men det är så roligt och givande.
1987
Mitt förhållande spricker då jag ej kan leva något vanligt familjeliv, jobbet kommer i första hand.
1988
Förälskar mig i en finsk man som har reklambyrå och är vår samarbetspartner på banken. Som alltid agerar jag först o tänker sen. Vi gifter oss storslaget med kyrkbröllop och fest på Krägga herrgård med släkt o vänner både från Finland o Sverige. Bröllopsresan blir en bilresa ner till tyskland där min nyblivne äkta make tillbringar dagarna på bilfabriker dregglandes över alla nya bilmodeller, hmmm. Vi köper radhus söder om Stockholm samt segelbåt som vi seglar över till åbo med. Allt är frid o fröjd ett tag.
1990
Min man visar sig vara notoriskt otrogen, han anser att det inte ska påverka vårt äktenskap… ja så blir det då skilsmässa igen. Mår fruktansvärt dåligt, självförtroendet i botten, går ner 18 kg i vikt. Säljer huset o skaffar lägenhet istället.
1991
Får jag erbjudande om att bli ekonomiansvarig på ett handelsbolag som gör affärer med ryssland. Tackar ja, och är glad att komma ifrån banken där jag numera vantrivs. Panikångesten börjar ta över mitt liv, minns inte när det började, men minns att det var när jag stod i kassakö i mataffären. Detta är början på en lång kamp, måste övervinna mig själv varje morgon för att ta mig till jobbet på andra sidan stan. Ibland tar resan 2 timmar då jag är tvungen att stiga av tåget flera gånger under panikanfallen. Äter lugnande mediciner men mår allmänt uselt. Förtränger detta så gott det går, festar runt, jobbar för mycket, mår pyton förutom att jag är slank o fin o har massor av beundrare.
1993
Blir jag uppsagd från mitt jobb pga arbetsbrist, rysslandsaffärerna går åt pipan. Upptäcker att det inte är så lätt att få nytt jobb när man närmar sig de fyrtio trots fina meriter. Får ett mammavikariat som ekonomiansvarig på ett japanskt bolag med säljkontor i Stockholm och så fortsätter jag jobba alldeles för mycket igen…. Kvällar o helger går åt, jobbet är krävande o jag mår fortfarande pyton.
1994
Så kom kärleken in i mitt liv igen, helt oombedd i skepnad av en gift kollega med tre barn! Drömläge alltså. Men efter något års velande beslutar vi oss för att satsa allt. Min lägenhet säljs och jag flyttar till andra sidan Stockholm. Min dotter kommer hem o talar om att hon är gravid! I november föds mitt första barnbarn, Simon Oscar.
1995
Min sambo Hasse o jag har under en tid funderat på möjligheter för att starta något eget. Kanske beroende på en fyrtioårskris. Kollar på tobaks- och spelaffärer, men de är alldeles för dyra när kapital saknas. Resultatet blir inköp av värdshus och vandrarhem i Kloten utanför Kopparberg . Flyttlasset går på sommaren då vi också passar på att förlova oss. Nu ska vi då lära oss laga mat professionellt! O inte bara det, vi får möjlighet att servera luncher o middagar till konferensgäster vid närliggande stugby. Får multiplicera mina handskrivna matrecept x20!! Men vi lyckas! Kunderna är nöjda, men gissa om vi jobbar o sliter. Beslutar oss för att ha ett minizoo för barnen och införskaffar snabbt två killingar, en gris, diverse katter och kaniner samt hyser in några får också.
1997
Nu börjar efterverkningarna komma. Min panikångest har lagt sig, men inte när jag ska åka bil. Som tur händer det inte så ofta. Istället kommer förslitningsskadorna som ett brev på posten, akuta inflammationer i axlar, tummar, handleder. Sen börjar magen krångla, kanske pga den trassliga ekonomin, har inte råd att anställa någon hjälp i verksamheten. På sommaren kommer så dagen när jag får en hjärtklappning som heter duga medan jag står o brer mackor åt ett gäng motorcyklister som sitter i serveringen. Vi blir tvungna att stänga o åka till akuten i Ludvika, där man konstaterar förmaksflimmer o lägger in mig med mediciner i dropp. Hjärtat vill inte lugna sig o man planerar en elstöt i hjärtat. I sista stund hoppar hjärtat tillbaks i rätt rytm, men nu är det dags att tänka efter, är det värt allt slit? Min dotter har fått sitt andra barn, Hasses barn växer upp o vi har aldrig tid med dem. Alltså lägger vi ner hela verksamheten, köper torp långt ut i skogen o där tillbringar jag mina nästa två år i nästan total isolering. Min sambo blir särbo när han får jobb i Stockholm, jag och Larissa, min rottweilervalp, lever själva under veckorna. Har ingen bil, närmaste affär 3 mil bort, så det gäller att planera. Åren går faktiskt som i ett töcken, har få minnen från denna tid. Orkade inte läsa, inte se på tv, klarade inte av ljud, framför allt inte musik. Gick långpromenader med hunden, hem o vila, äta, ut igen. Tappade kontakten med alla mina vänner, orkade helt enkelt inte förklara mig.
1999
Hyr vi en lägenhet i Fredriksberg för att slippa den långa tuffa vintern ute i skogen. Mår lite bättre, har gått i samtalsterapi ca 1 år, varit på 6 veckors utredning på försäkringskassans sjukhus och erhållit halv sjukpension. Min sambo får jobb på Säfsen över vintern o jag börjar arbetsträna på ortens lilla bibliotek. Jättekul!
2000
Börjar jag en halvtidsanställning på det lokala postkontoret, som även är kassaservice.
2002
Vem lär sig av sina misstag? Köper på avbetalning en grillkiosk nere på byn. Tanken är att min dotter med familj (utökad med svärsonen Jonas o dottern Paulina) ska jobba på grillen, medan Hasse o jag finns som stöd o avlastare. Det är tuffa villkor för ungdomarna som har tre barn att ta hand om också, och grillen har generösa öppettider. Dessutom trivs min dotter inte i lilla Fredriksberg.
2004
Slutar jobbet på posten för att ansvara för grillen tillsammans med Hasse. Orkar inte köra dubbla skift längre. Blodtrycket stiger för varje månad, inte ens 4 tabletter om dan håller det i schack. Magen krånglar konstant. Vi har infört dagens rätt på grillen, det är populärt. Dotter med familj har flyttat till Falun.
2005
Stänger grillen efter årets svenska rally. Försäljningen går bara sämre o vi kan inte försörja oss på verksamheten. Själv har jag gått in i den så berömda väggen igen, men begrep o sluta lite tidigare iallafall. Efter fem (!) flyttar inom Fredriksberg har vi konstaterat att vi iallafall stortrivs i bygden, den passar minsann min urfinska själ. Det var ju hit finnarna immigrerade på 1500-talet. Kanske har vi kommit hit för att stanna?
2010
Nähä, det gjorde vi inte alls det!
Hösten 2010 flyttade vi till ett litet hus i Björsjö by i Smedjebackens kommun. Härifrån är det bara ett par mil till Kloten, ”där allt började” 1995!
Så liten är världen, och så lite vet vi om framtiden.
Efter åren i Säfsen hann vi flytta flera gånger inom Ludvika kommun innan vi landade här.
Den hösten fick jag en varningssignal, jag råkade ut för en sk. ”tia” en liten propp.
Den visade sig så att jag tillfälligt miste synen på det ena ögat, endast en kort stund, men sedan återkom fenomenet ett par gånger ytterligare. Eftersom jag nyligen haft en inflammation i ögats regnbågshinna trodde jag att det hade med saken att göra men vid en kontroll på ögonkliniken nämnde jag ändå detta och då blev jag direkt nedskickad till akuten!
Där blev jag kvar för undersökningar i två dagar, och fick sedan reda på att ett av kärlen som går upp till hjärnan var totalt igenkorkat!
Det var inte längre operabelt, man ansåg att risken för en stroke var större än nyttan. Därför medicinerar jag numera och får så göra resten av livet.
I samband med detta slutade vi bägge att röka då jag fick veta att det var den enskilt viktigaste handlingen jag kunde göra som var betydligt viktigare än mediciner. Att efter över 40 års storrökande sluta var inte lätt men ibland har man nytta av sin envishet!
2013
Rökstoppet håller i sig, jag äter medicin och mår skapligt.
Dock känner jag mig väldigt ensam här i Björsjö, utan kollektivtrafik tar jag mig ingenstans.
Ännu en gång bestämmer vi oss för att flytta, åter till Säfsen bär det av!
2014
Efter över 20 år tillsammans bryter maken och jag upp…
Det blir min fjärde skilsmässa, och den gör ont
Visst har jag kanske sett tecken på att allt inte är på topp, men jag har inte kunnat tolka signalerna rätt, intalat mig att maken börjar bli gammal och tråkig, att han är trött för att han jobbar mycket, då det i verkligheten handlade om att han inte älskar mig längre…
Min värld rasar och jag faller ihop som ett korthus.
Lyckas dock snabbt få tag i en liten tvåa, flyttar dit med hund och två katter för att slicka mina sår.
2015
Ett och ett halvt år efter skilsmässan har jag hittat nya rutiner och trivs bra med mitt liv som ”enastående”.
Ex-maken och jag är goda vänner, han har adopterat min hund Blinkas halvsyster och vi hjälps åt då någon av oss behöver hundvakt.
Livet är inte så pjåkigt alls…