Läst i februari 2006

En stjärna kallad Henry av Roddy Doyle

Henry Smart föds i Dublins slum. Hans enbenta far är utkastare på en bordell och hans mor sörjer sina döda barn. När fadern en dag försvinner tvingas Henry till ett liv som gatubarn med sin lillebror. Broderns död i tbc lämnar Henry helt ensam – och för att hämnas alla orättvisor blir han en viktig frihetskämpe i den irländska republikens strid mot Storbritannien. Henry bygger upp IRA:s väpnade styrkor från grunden. Han tjänstgör som lönnmördare åt organisationen. Tillsammans med sin fru fortsätter han att slåss mot britterna.
Detta är första delen i en serie romaner som beskriver Irlands historia under 1900-talet.

Jag har länge velat läsa denna bok för att den lät mycket intressant.
Roddy Doyles språk är väldigt mustigt, han skriver med humor men också med ett smattrande raseri. Knappt man hinner dra andan medan man läser. Jag tyckte början var bäst, skildringen av hans förfärliga barndom. Visst vältrar man sig i eländes elände, men så har ju verkligheten sett ut.
Ett litet utdrag ur boken:
“Jag uppfann ett nytt sätt att fånga råttor. Vi jagade inte råttorna, de kom till oss. Vi letade rätt på deras bon och tog ungarna, kokade dem och gned in soppan på händerna och armarna. Lukten – herregud, lukten – den gjorde deras föräldrar galna. Vi dinglade med händerna framför deras hål och de gav sig på oss som om de i drömmen just hade sett hundarna som skulle förgöra dem. De tjöt efter ungarna som de kände lukten av på våra händer när vi släppte ner dem i säcken. Vi bar den tjirpande, sprittande säcken till karlarna som slog vad runt hundkampsringen. De älskade våra råttor. De betalade mig extra för att stoppa ner handen i säcken.”
Ju längre jag läste, desto mindre intressant blev den för mig. Väldigt mycket politik, väldigt många namn att hålla reda på, och jag lessnade helt enkelt. Kanske blev boken för grabbig, för mycket blodstänkande, för många ingående skildringar av morden, jag vet inte riktigt, men slutbetyget sjönk.
Jag väntar nog med att ta mig an de övriga böckerna i serien, om jag nu ens gör det.
Mitt betyg: **

Helene av Rakel Liehu

Året är 1944 och konstnären Helene Schjerfbeck sitter på ett sjukhem i Saltsjöbaden och ser tillbaka på sitt liv. Krafterna börjar avta, men hon målar varje dag, mest självporträtt.
Helene Schjerfbeck uppmuntrades tidigt att teckna under uppväxten i Helsingfors. Efter ett fall nerför en trappa var hon skadad i ena benet, och skapandet kom att bli hennes tillflykt och främsta uttrycksmedel.
Trots familjens svåra ekonomiska situation kunde Helene med hjälp av mecenater åka till Paris för att studera. Hon sålde sin första tavla 1880 – och fick sitt första genombrott. Sedan följde en lång tid av tystnad och ointresse för hennes verk.
Hon bodde sedan i självvald isolering tillsammans med sin mor. Inte förrän 1917 hade hon sin första separatutställning. Skulle hon äntligen bli erkänd?

En magisk berättelse om konstnärinnans liv och konstnärskap. En fascinerande bild av ett kvinnligt livsöde i en tid av krig, fattigdom, revolution och begynnande kvinnokamp.

Jag brukar tycka om biografier, gärna med dagboksanteckningar som gör dem autentiska, men denna var inget för mig. Språket är bra, det är nog konstnärinnan som jag inte finner intressant nog. Jag tror också att man bör vara lite insatt i ämnet för det kryllar av konstnärsnamn som jag aldrig hört talas om i boken.
Betyg blir därför bara *

Den blommande finnskogen av Björn Ehrenroth

”Man ser inte skogen för bara trän”. I detta ligger en bokstavlig sanning för i skogen ser nog vi mest tallar, granar och lövträd. Men där finns också en mängd olika blommor. Man träffar på dem under trädens skugga, ute på myrar, längs vattendrag eller på gamla åker- och ängsmarker.
Boken vill väcka intresse för de blommor som trivs i mellersta Skandinaviens barrskogsområde, där svedjefinnarna också en gång bodde.
Här presenteras 55 arter, de flesta vanliga, med nytagna foton och korta, upplysande texter.

Det här är en fälthandbok, liten o smidig att ha i fickan när man gör utflykter. Jag lånade den på biblan, och tyckte mycket om den. Försöker ju lära mig lite om växter, framför allt de vilda i naturen, och då är den här boken ypperlig som tar upp just de arter vi har här i bygden.
Betyg: ****

Hej då. allihopa av Conny Palmkvist

“Jag kanske har lite cancer” säger Connys mamma i telefonen.
Men det är inte lite cancer. Plötsligt har den tagit över hela hennes kropp, gjort henne sjuk och trött och förfärligt mager. Ändå skickas hon gång på gång hem från akuten med starka mediciner.
Conny står maktlös och ser på hur hans mamma slutar äta och dricka och försvinner allt längre bort. En het sommar följer vi honom på resa genom Skåne, på väg mot det som bara inte får hända en son: Att hans mamma dör i cancer.
Med sig har han två vapendragare: Tom Waits och Jonatan Lejonhjärta. Hos dem finner han tröst när smärtan och ensamheten blir för stor för en trettioårig man som egentligen bara är en liten lort.

Dethär är en debutbok, en dokumentärroman framför allt om svaghet och styrka. Jag tar den till mig för jag känner igen många känslor från när min mamma låg med en dödlig hjärnblödning när jag var 26 år gammal. Hur rädd jag var, och alldeles ensam.
Som litterärt verk är jag ändå inte så imponerad, så boken får betyget **

Svampkokboken av Dieter Endom, Ingrid och Pelle Holmberg

Tack Dieter, Ingrid och Pelle för ett exemplar av boken med personlig hälsning från författarna!
Bakgrunden är följande: Jag har samlat på svamprecept i många år, skrivit upp alla goda recept jag funnit ur kokböcker, tidningar o dylikt.
När jag sedan fick en egen hemsida var det naturligt för mig att skriva om mat och svamp.
Jag publicerade då en del recept ur denna svampkokbok, ovetandes om ur vilken bok recepten kom.
Fick ett påpekande av bokens författare, varpå jag skrev in på svampsidan att flera recept kom från denna fina bok.
Och förra veckan damp denna underbara bok ner i min brevlåda!
Jag ska vårda den ömt och prova ännu flera recept ur den!

Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg

Om du var jag, om du levt lyckligt gift med din fina man i massor av år. Om du älskat honom ända sedan nian. Om du älskat med honom i allt från studentlya till nybyggd villa. Om du hittade en fotorulle i hans jackficka som visade sig innehålla foton på din älskade i armarna på en annan. Om du var jag. Vad skulle du göra då?
Poff säger det, och Ankis trygga småstadsliv flyger bort som konfetti i vinden. Hon är helt livlös av hjärtesorg, men hennes lika bedragna väninna inser att de måste ge sig av.
Hur gör man som singel när lusten slår till? Hur tar man sig fram i Stockholm när man inte ens fattar vilken sida av rulltrappan man ska stå på och hur gör man när både fryntliga lastbilschaufförer och charmiga läkare korsar ens vingliga väg?

Detta är inget litterärt mästerverk! Men en mycket tragikomisk historia, frambabblad i en lång rolig svada!
Kanske så bra för att jag kände igen mig, gift med en notoriskt otrogen man, behovet av att höja sitt självförtroende genom ett ragg, men där slutar nog likheterna!
En mycket trovärdig hjältinna och en absolut läsvärd historia skriven med glimten i ögat!

Mitt betyg: ***

Rovfåglarnas tid av Elisabet Nemert

Revolutionens Frankrike är ingen lämplig plats för en ung kvinna från den engelska landsbygden. Men när prästdottern Angelica Blake får erbjudandet att följa med till slottet Polignac som sällskapsdam åt sin barndomsvän tvekar hon inte.
Livet på slottet är vid första anblicken allt vad hon har drömt om. Sidenet glänser, juvelerna gnistrar och festerna i de gyllene salarna avlöser varandra. Men under ytan finns intriger, mörka begär och en människosyn som Angelica upptäcker att hon inte kan dela.
Samtidigt breder skräckväldet under Robespierre ut sig och oron når innanför slottets murar. Angelica dras in i en kedja av händelser som tvingar henne att omvärdera sina val i livet och rannsaka sig själv.
Ödet för henne till Paris, maktens och revolutionens centrum. Där lever också läkaren David. Deras livsöden kommer att snudda vid varandra ett flertal gånger…

Jag har slukat Nemerts tidigare böcker, riktiga gammaldags vuxensagor i historisk miljö, välskrivna och spännande. Nu tyckte jag inte denna bok riktigt höll samma klass, men författaren är väldigt kunnig, adjunkt i bl.a historia, konsthistoria och svenska. Därför känns boken genomarbetad trots att storyn är lite förutsägbar.
Romantisk sensuell kärleksroman som passar utmärkt att njuta av i vintermörkret

Betyg: ***

Efteråt av Claire Tristram

Två främlingar möts i efterdyningarna av elfte september. Han är muslim, gift och har barn. Hon är före detta katolik och änka efter en judisk man som mördats av islamiska fundamentalister. Han söker omväxling från ett äktenskap som går på rutin; hennes motiv är mera komplicerade.
På årsdagen efter sin mans död bestämmer hon sig för att ta sig en älskare. Det förbjudna i att det är en muslimsk man gör bara det hela än mera eggande. De träffas på ett hotell vid Stillahavskusten. Det som börjar trevande slår snart om till ett erotiskt maktspel, en våldsam cirkel av förödmjukelser och hämndbegär.

Ovanstående låter ju spännande. Och på sätt och vis är det en provocerande berättelse. Här blandas åtrå med avsky, lust till kärlek med lust till hämnd. Ändå lämnade inte boken några nämnbara spår efter sig, kanske läste jag den vid fel tillfälle, strax innan lasarettbesöket, vem vet?

Betyg: **

Eremiterna i tajgan av Vasilij Peskov

Piloten kunde inte tro sina ögon. Mitt ute i väglösa vildmarken låg en potatisåker?
Det var år 1978 vid en flygning över den ödsliga sibiriska tajgan, som några geologer upptäckte familjen Lykovs undangömda boplats. I en primitiv stuga bodde fem personer som – bokstavligt talat – inte hade sett en människa på fyrtio år. Det moderna livet var fullständigt okänt för dem. Materiellt levde de som på medeltiden.
Vasilij Peskov tog sig ut till eremiterna i deras bergiga isolering, en storslagen men ogästvänlig natur där temperaturen på vintern kryper under -30
Hur fick de värme och ljus, hur klädde de sig, vad åt de, hur klarade de rovdjur och sjukdomar?
Det var familjen Lykovs gammalkristna tro som en gång hade fått dem att dra sig undan världen.

Utdrag ur boken:
” Karp Osipovitj var inte rädd för att stiga in i helikoptern, även om han avstod från att följa med upp – det är inte kristligt. Av allt som förvånade honom var det inte elektriciteten som kom på första plats, inte heller flygplanet , inte heller radion. Nej, det som mest av allt förbluffade honom var en genomskinlig plastpåse. Herre, vad har de hittat på! Glas som går att skrynkla ihop!”‘

Det här är en sann berättelse, inget skönlitterärt verk. Det intressanta ligger inte i språket, utan i familjens omständigheter i den sibiriska obygden. Framför allt lär man känna fadern och yngsta dottern, hur hon utvecklas som människa, men ändå väljer att bo kvar på tajgan sedan alla andra i familjen dött.

Mitt betyg: ***

SNÖBLOMMA OCH DEN HEMLIGA SOLFJÄDERN av LISA SEE

I Hunanprovinsen i Kina föds år 1823 två flickor, Lilja och Snöblomma. De är som alla döttrar värdelösa och har endast en uppgift i livet – att bli goda och duktiga hustrur. För att höja sitt värde på äktenskapsmarknaden måste flickorna, genom fotlindning, uppnå perfekta liljefötter.
På varsitt håll genomgår Lilja och Snöblomma den smärtsamma ritualen. De kommer från olika byar och olika familjeförhållanden men ödet griper in och de båda flickorna anses perfekt matchade för att bli likasystrar, laotang.
Lilja får ett meddelande i nu shu, kvinnornas hemliga skrift, på en vacker solfjäder av Snöblomma. Solfjädern kommer att följa dem åt genom livet och bära berättelsen om deras gemensamma liv.
De delar oron inför äktenskapet och livet i den nya familjen, sorgen över dödfödda barn och glädjen över friska söner.
Skildrat genom Liljas ögon blir vardagen i det gamla Kina levande och hennes drömmar, längtan och sorg talar starkt till oss.
Författaren Lisa See bor i USA men har kinesiskt påbrå. Hon skildrar i denhär boken det gamla livet i Kina levande, hon förenar fakta och fiktion till en gripande skönlitterär berättelse om kvinnors liv och villkor i en fascinerande kultur.
Jag tycker författaren lyckades beskriva karaktärerna mycket bra, dessutom är det en verklig historisk krönika. Tänk att man in på 1900-talet fortfarande lindade flickors fötter, bara för att behaga deras blivande äkta män, som använde dessa som en sexuell fetisch! Sju centimeter långa fick de vara när de var färdiglindade!
Mitt betyg ***


Tillbaka

Kommentera