Jag har läst..
Norstedts
2014
317
Året är 1959 och Mona har fått en tjänst i Östersund som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter.
Mona vill dansa och tar sig in i musikens värld och över dansbanorna ända fram till paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida.
Den blyge gitarristen i ett av stans jazzband försvarar henne i nattvimlet där det är svårt att värja sig från oönskade händer., Hon faller,.
Många år senare försöker en mor och en dotter reda ut vad som faktiskt hände de där ungdomsåren.
Utdrag ur boken:
"Jag hade velat sitta bredvid henne i baksätet men jag hoppar in bredvid Ove som prata om spelningen, säger att han känner på sig att Farbror Anders har något i kikaren, något är på gång, skivkontrakt kanske eller spelningar i Stockholm, TV, men det är bara stockholmare som har TV, säger jag, apparaterna är fruktansvärt dyra, man kan få epilepsi av flimret, bättre med radio."
"Modern: -Jag gjorde fel med dig när du var liten.
Dottern; -Hurdå?
Modern: -Sträng. Jag var hård. Du skulle niga djupt, uppföra dig, kramas, le. Om du lärde dig att inte vara till besvär, kanske, ja då kanske vi skulle klara oss. Ingen skulle få chansen att säga ett ont ord om dig. Jag tror jag lyckades. Alla sa att du var ett snällt barn, så snällt och stilla.
Dottern: -Jo jag minns. En hård, svart blick som sökte mig, borrade sig in, fick mig att stelna mitt i ett skratt, i uppsluppet bus. Tystna, följa order:
-Gå och lägg dig i ditt rum!
-Du får lära dig att sova själv!
-Mardrömmar går över.
-Tyst nu, lek själv, mamma måste sova. Jag ska snart på jobb
-Men sluta skrik! Så ont gjorde det inte."
"Modern: -Minns du rummet vi hyrde i Tranås?
Dottern: -Inte ett dugg.
Modern: - Veden tog slut, jag hade inte råd att köpa ny. Blev så illa tvungen att för första och enda gången besöka socialen och tigga. Jag hade lovat mig själv att aldrig gtöra det, alltid klara mig, oss. Man ska klara ut det, så hörde jag mammarösten i huvudet.
Till slut, tio djupa andetag. Så gick jag och förklarade att vi frös, hemma. Hånfull kärring på socialen sa att skogarna är fulla av ved. Så några dagar senare när jag kom hem från jobbet, stadshotellet, kallskänken, låg det en vedhög utanför dörren. Grova bitar, okluven. Hur skulle vi få veden kluven?
Dottern: -Hur gick det?
Modern: -Jag tog mod till mig och knackade på hos en granne jag inte kände. Han hjälpte oss. Alltid någon. Alltid."
Jag gillade atmosfären och stämningen i den här romanen.
Det händer väl inte så vansinnigt mycket, äventyren som huvudpersonen drömmer om som ung kommer på skam och livet blir slitigt och fattigt.
Mona tar sin tillflykt hemifrån redan som 16-åring i vetskap om att hon inte hade läshuvud. Modern frälsningssoldat, dottern hårt hållen. När olyckan slår till och ett barn är på väg, då får hon kalla handen. Föräldrarna visar ingen pardon, religionen är inte förlåtande och kärleksfull, tvärtom.
Ännu då på 60-talet handlade mycket om klasskillnader. Abort var förbjuden, möjligen kunde man få hjälp av fadern till en resa till Polen för att göra sig av med det oönskade fostret. Men inte alla kom iväg. Och Mona ville nog inte. Hon försökte verkligen att knyta an till barnets far, en lynnig same uppifrån lappmarkerna, hon åkte med lilla dottern upp till hans föräldrahem i ett desperat försök att få en ny familj, nya släktband.
Visst är berättelsen sorglig, men också realistisk och kanske lite fjärm.
Men den är välskriven och jag tyckte mycket om den.
Andra året i Hjo
Verkar vara lite väl mycket diskbänk. Frälsningssoldat. Inget fel med det. Och religion, njaa. Men en bra titel på romanen. Det var en gnälligt skriven kommentar…
Mia
Jag tänker inte gnälla här 🙂 För mig verkar det vara en roman som passar som hand i handske, trovärdig, nästan lite dokumentär, me like! Tack och kram till dig :love: :love: