Jag har läst..

En mormor och hennes barnbarn. De bär samma förnamn men har aldrig träffats och de känner inte till varandras existens.
I en dunkel liten lägenhet i Bordeaux sitter Ladivine Sylla med en samling porslinsfigurer som enda sällskap. En gång i månaden kommer dottern Malinka på besök, pliktskyldigt och i största hemlighet. I tonåren flyttade hon hemifrån och bröt kontakten med sin mor för att hon skämdes över hennes hundfärg och enkla ursprung, att hon var ensamstående och försörjde sig som städerska.
Ladivine ser fram emot dotterns besök, men får inte ta del av det liv hon lever. Hon vet inte att Malinka numera kallar sig Clarisse, att hon är gift och att hon har en dotter. En dotter som döpts till Ladivine, ett barnbarn som hon aldrig fått träffa.

Utdrag ur boken:
"Säkert visste hon att genom att ge upp varje försök till samhörighet med flickorna kunde hon slippa bjuda hem dem till sig, till städerskans hus.
För det var otänkbart.
Vid blotta tanken på att hennes väninnor kunde träffa modern fick hon skrämselhicka och måste nästan le åt den orimliga tanken."

"Och då såg han så ung ut med sin långa, ljust kastanjebruna lugg som svepte över de tjocka linserna i glasögonen utan att han brydde sig om det, med sitt plattaq bröst under den kortärmade skjortan, ja, till och med, tänkte hon, med sin långa lekamen som försvann ner i de lite nedhasade jeansen, nästan som en kraftig, ändlös stjälk som utan att böja sig sköt upp över vasens kant - så ung ännu i sin karakteristiska omedvetenhet om sin egen gängliga charm att Ladivine kände ett sting i härtat och plötsligt, fast de var jämngamla, kände sig mycket äldre."

"Att det skulle behövas, tänkte hon, iskallt och beklämd, att Marko för första gången under deras liv tillsammans ingav henne avsmak, denna förtvivlade motvilja som hon plötsligt kände för hans hud som pulserade av liv, för att hon skulle våga vända tankarna mot den man som hade dödat Clarisse Riviere i huset tre år tidigare."

Här i denna roman har vi hamnat så långt bort från feel-good-stämningen som man kan komma.
Här hamnar vi i en sorgesång, om skam, skuld och förnekande. Jag tyckte inte ett dugg om boken egentligen, men jag kunde inte låta bli att läsa vidare trots att det var både ångestfyllt och smärtsamt. Författaren är mycket skicklig på att fånga stämningar. Egentligen händer det inte så mycket med personerna i berättelsen, utan det handlar mer om inre känslor, gåtfulla, suggestiva obehagliga känslor. Ibland är jag inte säker på att jag förstår hur författaren har tänkt. Men däri ligger utmaningen. En del böcker lägger jag undan efter blott femtio sidor, en del böcker slukar jag, en del gör motstånd men måste ändå läsas, detta är en sådan. Om vårt skitiga inre, vad gör vi inte för att passa in?