Jag har läst/Olen lukenut
Ett tips till mina finskspråkiga vänner kommer här. Boken finns inte översatt till svenska, men det gör andra böcker av författaren som bor i Kungälv och som varit kandidat till Finlandia-priset åren 2001,2004 och 2013. En mycket läsvärd bekantskap som jag ska läsa i svensk översättning också.
En av de starkaste berättelser jag läst, där inte mängden och antalet ord är det viktiga utan ordens betydelse. Fantastiskt skriven barndomsskildring om ett finskt krigsbarn i Sverige.
Irinan kuolemat
Like Kustannus Oy
2015
156
Irinan kuolemat kertoo sotalapsesta, joka lähetetään talvella 1944 pommien turmelemasta Helsingistä Länsi-Ruotsiin.
Se on kertomus ihmisistä, jotka hapuilevat pimeässä itseään ja toisiaan.
Se on nuoren tytön kehitystarina, kertomus hänen matkastaan sodan painajaisesta yksityiseen painajaiseen.
Se on mestarillinen analyysi menneisyyteen palaamisen mahdottomuudesta, kaunis kertomus ihmisen sammumattomasta toivosta, kuolemisesta ja henkiin heräämisestä.
Otteita kirjasta:
" Isan kirjoittamat sanat lokkivat paperilla. Niiden kädet olivat pystyssä ja niillä oli pitkät hännät. Ne selittivät, ett sota loppuisi pian. Ne muistuttivat Irinaa siitä, että hänen täytyi olla ruotsalaisessa kodissaan tottelevainen ja kuuliainen jag kohtelias jag kiltti ja hiljainen ja ahkera ja avulias ja nöyrä. Irina mietti oliko hän kaikkea mitä isa halusi."
"Opettaja oli väärässä. Kun Tauno lopulta ilmestyi kouluun, hänen toinen kätensä riippui niskan ympäri solmitusta siteestä ja hän ontui. Kun katseli hänen linkuttamistaan, hän alkoi näyttää lapsen kokoiselta vanhukselta. Hän oli kasaan painettu vanhus, josta oli viilletty lihaa isolla veitsellä"
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Tasstanten
Jag lärde mig aldrig att läsa eller skriva finska. Mycket berodde på att jag är född i Sverige och vi syskon pratade svenska med varandra. Alla mina vänner har varit svenska och om jag haft någon finsk vän, så har vi ändå pratat på svenska. Det var bara med mamma, pappa och några släktingar jag pratade finska och nu för tiden är det ytterst sällan.
Eftersom jag alltid haft svårt med språk, utom svenskan, så har jag inte lyckats få ihop det. Fick börja med hemspråksundervisning när jag gick i 7:an, men vi fick en sån dålig lärare, så jag lärde mig inget alls. Visst har jag många gånger önskat att jag hade bättre språkhuvud och hade lärt mig finska språket, men det blir ändå väldigt sällan jag har användning av det.
Eva-Lena
Det var inte snällt Paula, att höja en bok så och så finns den inte på svenska – ännu får man hoppas på då 😉