Jag har läst..

Det är vinter och kallt i 1980-talets Stockholm, men i Elimförsamlingen på Östermalm lever drömmen om värme, solidaritet och gemenskap. Här sjuder det av liv med fester, bibelstudier och upptäckargrupper. Kyrkans café i hörnet mellan Storgatan och Styrmansgatan är en mötesplats där vem som helst är välkommen. Ingen enda ska lämnas utanför.
Så Ann-Charlotte kavlar upp ärmarna en gång till i cafeét, och hennes man, pastor Andreas, är nästan beredd att gå hur långt som helst för att hjälpa samhällets sköra och utstötta. Lilly ber för dem alla medan hon putsar på de gamla silverskedarna i köket. Men Simon och Kicki tycker att det håller på att gå för långt. Börjar inte församlingen mer och mer likna ett psyksjukhus?
Och alla oroar sig för Malena. Det är något med henne som inte stämmer...

En berättelse om vad som kunde ha hänt - eller vad som kanske hände- i en av alla frikyrkoförsamlingar i Sverige på 1980-talet

Utdrag ur boken:
"Vi höll alla varandra i handen, stora händer och små, magra och knubbiga, svettiga och torra, valkiga och släta, ljusbruna, skära, mörkbruna eller nästan vita. Välvårdade eller fransiga avbitna naglar och små ivriga barnhänder... Vi blev överraskade av varandras händer, och flera av oss fylldes av känslan att just nu var allt så som det hade kunnat vara. Det var en längtan som kom av själva närheten, att känna de andras händer, att röra sig framåt tillsammans, att vara i en gemensam rörelse. "

"De som var gamla på åttiotalet på långvården kom från Fattig-Sverige och hade hårt slitna kroppar. Reumatismen eller stroken kom ofta före demensen och de skapade sin värld i det lilla, lilla utrymmet; sängbordet med de kära fotografierna, Bibeln, handväskan, hårborsten i lådan, Vecko-Posten och läsglasögonen.
Det hände att besök råkade komma mitt i lavemanget. På en del ställen hade de magdagar, då alla fick lavemang."

"När hon växte upp stod fattigdomen alltid beredd, redo att kasta sig över den som snavade, grensle med blottade käftar.
Nuförtiden var det ensamheten.
Jo, så var det. Ensamheten var alltid beredd att sätta sig grensle med blottade käftar över den som snavade. Att bry sig om varandra. Det var det som var det viktigaste."

Författaren tillhör mina favoriter och t.ex romanerna om Brickan har för all evighet etsat sig i mitt minne.
Även denna berättelse har en varm och innerlig stämning, men här känns huvudpersonerna som lite försiktigt trevande, letande, vill hjälpa men inte lägga sig i.
Och det stämmer ju än idag...
Lite lågmäld upplever jag berättelsen, rentav lite sömnig.