Jag har läst..

I enslighet framfödt av Anita Salomonsson

1880-talets Västerbotten.
Klara Sofia Höglander är hemmadotter på länsmansgården och hennes bror har gift ner sig. Nu sätter föräldrarna sitt hopp till Klara Sofia. Hon vet sin plikt, men vill något eget.
Efter pingsthelgen skvallrar brodern för mamma och berättar att Klara Sofia varit ensam i storstugan med soldaten Lars Larsson Seger från Kräkånger.
Mamma blir orolig. Men hennes dotter är förälskad och har bestämt sig.
Trots föräldrarnas motstånd lyckas hon och Lars att träffas igen. Men olyckan står för dörren.

Författaren har använt ett verkligt fall för att spinna fram denna berättelse till en gripande roman.
Det blir ett stycke sann kvinnohistoria, vilket hon också tidigare visat ypperligt prov på i sitt författarskap.
Det är alltid lite speciellt att läsa hennes ord, för det är nästan som att läsa lyrik.
Lite gammeldags känns meningarna, och de passar ju precis så bra i inramningen till det karga landskapet och den kalla usla tiden som avhandlas. Tiden då kvinnan inte ägde sin egen själ en gång.
Och så framstår det här en kvinna som har tänkt sig ett eget liv, kanske en egen utkomst, en utbildning kanske, något som leder henne till en annan tillvaro.
Drömmen finns där, men verkligheten kommer ikapp.

Utdrag ur boken:
”Och arbetsuppgifter fanns där. Uppgifter som band henne till händer och fötter. Kaffebönor att rosta, ugnar att elda, finblusar att stryka, smådukar och kragar att stärka, puttrande mesegrytor och bröd att i sista stund rädda ur ugnen. Uppgifter just lämpade för en ung, blivande maka och husmor i något bra, välbeställt och välrenommerat hem.
Sömmerksa kunde jag också bli, hade hon tänkt. En sömmerska var att avundas.”

Det kan ta en stund att komma in i läsningen då språket är annorlunda mot vad man är van vid att läsa. Men efter ett tag märker jag att jag tänker på samma språk som hon skriver! Och det känns som att rytmen i språket är som en egen melodi, graciös, stolt, utmanande och försiktig på en gång.
Orden flätas in i varandra och bildar ett lapptäcke av händelser, olycksaliga händelser som driver berättelsen framåt. Var ska så detta sluta, det måste man få reda på.
Så mycket tid har gått till spillo, ska det äntligen anas en ljusning vid horisonten?
Ja det får ni själva ta reda på i denna högst läsvärda roman
Mitt betyg: ***

Fjärilseffekten av Karin Alvtegen

En bil krockar av en oförklarig anledning med ett tåg. Elva människor dör. Vad ledde fram till olyckan? Finns det något som ett exakt startögonblick? Vem mer än bilens förare bär skulden?

När Bodil drabbas av en obotlig sjukdom bestämmer hon sig att äntligen lämna sin man. Hon förbereder sig på att inte längre finnas. Tanken på döden skrämmer henne inte men hon behöver förstå varför livet blev som det blev. Varför har hon så ofta gjort det som förväntats av henne istället för att göra det hon själv faktiskt vill?

Bodil vill försöka närma sig sin vuxna dotter, Viktoria, som präglats av uppväxten med en dominant far och en undfallande mor. Men innan Bodil hinner berätta om sin sjukdom bryter Viktoria kontakten.

Fjärilseffekten handlar om att våra gärningar verkar långt utanför våra egna liv. Om den fria viljans kamp mot barndomens kraft, och om vår ovilja att försonas med tillvarons villkor. Att vi alla en gång måste ta farväl av livets angelägenheter.

Detta är en alldeles purfärsk bok av författaren som jag tokgillar!
Hon liksom skriver till mig och ingen annan!

Fjärilseffekt betyder enligt Wikipedia:
”En marginell påverkan i systemet kan på sikt få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans”

Den är så skickligt vävd denna historia att man baxnar.
Att berätta något mer om handlingen är att förstöra läsupplevelsen, så jag säger bara, läs och njut och förfäras och förstummas!
Mitt betyg ****