Jag har läst..

"Så jag kan sakna glödens färger, hur de skiftade när jag hade lagt eldgruva för natten. Hur jag kunde ligga och se färgerna skifta i spiseln. Visst är järnspisen en välsignelse, lättare med matlagning och den måste inte passas hela tiden. Men så kan jag sakna färgerna...I det nya århundradets första natt låg jag och såg på färgerna, tänkte att de var lika vackra som fyrverkerierna vi just hade sett."

Nikanor är plankbärare, Frida arbetar med splitveden, Elvira har sin symaskin, Hella kapar ribb. Elias och Isak har just börjat springa barfota igen. Järnspisen värmer hela köksrummet. Våren 1909, trettio år efter Sundsvallsstrejken, behöver ingen gå och lägga sig hungrig.
Nog är Bricken tacksam.
Trots att hon saknar den där bottenglädjen som hon hade när Natan levde.
Så vad är nu detta med Nikanor? Eskilsson har gått kostgång hos Bricken i många år, hon litar på honom, men vad är det han säger om våld och hat? Inte har väl Nikanor gått och anslutit sig till Hinke Bergegren? Hinkeanerna förespråkar ju blodig revolution och dolken i köttet. Det är långt, långt bort från morfar Edvins drömmar.
Trettio år har gått sedan sågverksarbetarna gick ut i strejk för första gången. Bricken minns deras glöd - men det gör inte Nikanor och de andra unga.

Utdrag ur boken:
"Den ligger mellan oss på bänken, den fruktansvärda vägen från knappheten, som jag så väl kan förstå, till den nakna svälten som jag bara kan försöka föreställa mig. Visst har jag saknat mjölk till gröten och sovel till potatisen, visst har jag kokat välling istället för att baka bröd om det varit knappt med mjöl - men svält vet jag inte vad det är. Det fanns det som mamma och pappa ville skydda mig ifrån när jag var liten - berättelser om att koka skor och läderbälten, om att riva ned tapeterna för att komma åt tapetklistret, om lavar och barkbröd - men jag hörde andra vuxna prata om allt sådant.
Längre än till barkbrödet går jag inte i mina frågor till pappa. Det måste lämnas ifred, det som han och mamma ville skydda mig ifrån."

"Elviras vaksamma ögon när hon kom till oss efter att jag ropat in henne på hjonauktionen, med hjälp av pastorn, kan jag ännu se inom mig. Minnet bleknar aldrig. De berättade om en barndom i ständig skräck, ständig beredskap för hugg och slag. Jag minns hur hon oavlåtligt såg på mig för att vara redo, hon undrade när, hur och varför det första slaget skulle komma.
Det ska aldrig komma, det första slaget, tänkte jag. De andra ungarna har fått stryk, även om det inte är många gånger men aldrig Elvira."

Jämmer och elände?
Nej inte alls, elände ja, men inte mycket jämmer. Bricken är en kvinna som biter ihop, som kämpar som få, som har en gudstro och en klokhet, hon har ett tufft liv, javisst, men så hade ju de flesta det på den här tiden.
Detta är femte boken om Bricken, har du inte läst dem så har du fantastiska lässtunder att se fram emot.
Om du vill läsa välskriven prosa, om kärlek, hat, klasskamp, familjeliv, ja allt som präglade livet för många människor för precis hundra år sedan.
Olsson är en av mina absoluta författarfavoriter, hennes sätt att handskas med ordet, att berätta om det vardagliga och lilla så att det kan fylla ut spaltmeter efter spaltmeter. Hennes beskrivningar av vad som serverades till middag, hur dom gick klädda, hur man umgicks med sina grannar, om fackföreningsrörelsens kamp, jag här finns stoft till mer än en långfilm.
Och är det inte så banne mig att gamla människan (över trettio!) går och blir kär, åter och igen, och jag kan bara hoppas att Brickens liv får fortsätta i minst en bok till!