Jag har läst..

I "Livet går vidare", andra delen i Karin Wahlbergs romanserie, återser vi människorna kring lasarettet i 50-talets Ekstad.
Doktorinnan Nancy Brandh väntar sitt tredje barn och förbereder flytten till nya huset, maken Egon däremot verkar av någon anledning mer än lovligt distraherad. Nog för att arbetet som överläkare är krävande, men kvällarna med radion som enda sällskap har på sistone varit både många och långa för Nancy.
På lasarettet oroar sig blivande sjuksköterskan Ella-Kristin för Evelina Winnerstrand som kommit in med livshotande knivhugg i buken efter att ha blivit överfallen hemma på farstutrappan. Man vet inte vem gärningsmannen är och den lugna småstaden är skakad.

Utdrag ur boken:
"Svårigheterna eller glädjen med att "spara sig" tills de mötte den rätte var ett samtalsämne som dök upp mellan varven i rökrummet. Ella-Kristin lyssnade och försökte föreställa sig hur känslorna inom henne skulle ändras i samma stund som hon fick vigselringen på fingret och hon och Carl dök ner mellan lakanen som mormor broderat våderna på. Övning ger färdighet, tänkte hon. Så skulle det säkert bli även med "det andra". Många hade ju klarat ut det, så det skulle säkert ordna sig även om det inte var något hon just såg fram emot. Det som hon "måste igenom". En av livets alla nödvändigheter, annars blev de inte ett "riktigt" äkta par och inga barn blev heller gjorda."

"Man måste arbeta för att hålla nere aborterna genom att öka antalet rådgivningsbyråer. I sammanfattningen stod det att aborter blev lagligt i Sverige 1938 och då av medicinska, humanitära och rashygieniska skäl. En kvinna med tbc fick således en abort beviljad eftersom det fanns medicinska skäl, liksom hjärtfel hos den blivande modern. Likaså beviljades abort om graviditeten blivit till genom en våldtäkt. Men detta fann författaren helt felaktigt eftersom det " i det stora flertalet fall icke är våldtäkt utan kvinnans samvetslösa försök att undandra sig konsekvenserna av ett samlag som händelsevis råkat bli upptäckt". Stina stelnade till. Professorn utgick alltså från att kvinnorna ljög. Men var fanns mannens ansvar, kunde man fråga sig?
Aborterna har blivit en folksjukdom av förhärjande slag. Vad landet förlorar är tretusen gossar som kan utgöra ämne till ett fältstarkt infanteriregemente, och tretusen kvinnor som kan bli utsökta husmödra." Nu var Stina tvungen att lägga ifrån sig tidningen och hämta andan. "

Med stor vardagsrealism, nostalgi och tidsfärg målar författaren upp ett panorama över en småstadsvardag fylld av glädje och sorg.
Jag har läst första delen och väntade ivrigt på uppföljaren.
Boken börjar 1954, året då jag föddes, och trots att man ju själv inte kan minnas något från sina första levnadsår, så tycker jag det är skoj att fundera över hur mina föräldrar levde då jag var barn.
Visst kan man tycka att det är för präktigt hur kvinnor och män ser på sina förutsättningar till ett bra liv, men samtidigt var könsrollerna vitt skilda från hur de är idag, inte minst i arbetslivet. En del tycker kanske berättelsen är väl detaljerad, själv njuter jag av just det. Porträtten av karaktärerna kanske inte är de djupaste, här ligger fokus mera på hur man levde än hur själslivet såg ut. Och bra så, tycker jag, när man är medveten om vad man kan förvänta sig av romanen.