Jag har läst..

Det var kärlek vid första ögonkastet.
Hon var ensam kvar i sin kull och ingen vill ha henne - en liten grand danois-valp som var albino och dessutom döv. Hon hade stora, himmelsblå ögon och när Dan försiktigt närmade sig henne, kämpade hon sig upp på tassarna som ett vingligt föl. Hon buffade till honom på näsan med sin nos, tog ett ostadigt steg tillbaka och tittade honom i ögonen. Hundvalpen hade lika gärna kunnat tala, för det rådde ingen tvekan om vad hon menade: "Du vet att jag är den rätta. Sluta tramsa och ta mig härifrån!"

Detta är den roliga, rörande - och sanna - historien om den fantastiska Gracie.
Med insikt och mycket kärlek berättar författaren om Gracies första pormenad, hennes vilja att bli accepterad av "systrarna" Sarah och Dottie. Och såklart kärlekshistorien med den lille bostonterriern Byron från grannhuset.
Men det är också historien om hur hundens skrala aptit får Dan att, som sista utväg, själv ställa sig i köket. Till Dans lättnad äter Gracie glatt de nybakade kakorna.
Där och då läggs grunden till Threee Dogs Bakery - ett framgångsrikt bageri. För hundar.

Åter en bok som inte ska recenseras för sina litterära egenskaper utan helt och hållet för själva historien. För den är hjärtknipande, till skillnad från många andra motsvarande berättelser finns här en extra dimension, och det är företaget som hundens husse startar, bageriet för hundkakor. Företaget har idag flera bagerier och flera hundra anställda!

Vad jag inte riktigt förstår är att det låter som om hundarna lever uteslutande av dessa kakor helt utan protein-innehåll, men jag tänker inte fastna i petitesser utan hoppas att de inte brytt sig om att tala om att hundarna får köttben eller någon annan proteinkälla också...
Ibland när författaren försöker beskriva hundens fasoner och beteenden så snubblar han nästan på orden, jag känner ibland att jag har svårt att hitta rätta känslan utan visualisering. För mig blir det inte levande bilder inuti mitt huvud när jag läser episoder, som jag nästan vill kalla slap-sticks. Utan levande bilder blir det tokroliga liksom lite platt, men det är knappast författarens fel utan beror helt enkelt på att vissa berättelser gör sig bäst i rörligt format.
Bortser jag ifrån detta faktum att jag allra helst skulle velat se Gracie "in action" på en filmduk så är det en mycket varm skildring av ett hundliv.