Jag har läst..

Ett gripande porträtt av en ensamstående mor till två döttrar. En stolt, envis och motsägelsefull kvinna som arbetar kvällsskift som maskinskötare på en fabrik och dessutom extra med broderi för att försörja familjen. I vardagen finns inget utrymme för närhet och ömhet men hon är full av energi och äventyrslust, med en stark längtan ut i världen, en brinnande kärlek till litteraturen och en osedvanlig förmåga att svänga ihop en överdådig måltid av de enklaste råvaror.
Denna kvinna är författaren Anne B. Ragdes danska mor, Birte, som dog i cancer 2012.
Med en god portion humor och i en nykter ton, berättar Ragde om det omtumlande livet med modern, från uppväxten under små förhållanden i Trondheim fram till dess att Birte dör på ett underbemannat sjukhem i Oslo - en skildring av den sista tiden i livet som också blir en vidräkning med den norska äldrevården.

Utdrag ur boken:
"Så oändligt långt hemifrån. Oceaner från perfekt knutna slipsar, sirligt broderade korsstygnslöpare, styrelsemöten och affärsresor, smördegspastejer lagade från grunden, komplicerade finsnickerier. Kanske bara några kilometer härifrån, men ändå oändligt långt borta eftersom man av olika skäl en dag plötsligt var oförmögen att klä på sin egen kropp, koka ett ägg, gå tvärs över ett golv utan att klamra sig fast vid väggar och möbler, eller veta vilken tablettburk man skulle sträcka sig efter vid en given tidpunkt på dygnet. Kuverten låg oöppnade i en stökig och unket luktande hall, tandborsten hade ramlat ner på badrumsgolvet för länge sedan, omöjlig att få tag på utan att man hamnade där själv, munnen smakade ylle och gamla mandlar. Tills det slutade här, i det här sjukhemsrummet, sedan grannar eller anhöriga hade slagit larm och använt formuleringen "inte längre i stånd att ta vara på sig själv".

Ända sedan Berlinerpopplarna har jag beundrat denna författare, men samtidigt har jag också blivit besviken, gång efter annan, för att ingen annan historia har uppnått samma höjder. Inte denna heller, lite elakt skulle jag kunna tycka att hon plitar ner lite fragmentariska minnesbilder, klär dom i en dråplig kostym som spretar och inte håller ihop, det blir liksom "All over the place"...
Och har säkrat sin inkomst för ett bra tag framöver..
Men här finns också många guldkorn, ett fantastiskt kvinnoporträtt som jag faktiskt gärna hade lärt känna bättre, man får t.ex inte veta något alls om hennes äktenskap, mer än att när mannen flyttade ut skämdes hon så mycket att hon vägrade gå ut genom dörren på åratal.
Men jag längtar ändå till en lika mustig men mera innehållsrik och utbroderad historia med ett större persongalleri. För hon kan ju skriva så bra...