Jag har läst..

Det är tidigt 1900.tal.
Barnmorskan Maria slår sig ner i en by i norra Finland tillsammans med sin dotter Lahja. Där hjälper hon byns fattiga kvinnor genom födsloplågor. Och trots att byborna tycker att Maria tar sig för stora friheter, rår ingen på den egensinniga barnmorskan.
Lahja vill inte leva sin mors liv. Hon gifter sig med Onni, en stilig karl som varken super eller slår. Ändå hoppas Lahja på mer av honom än han någonsin kan ge henne.
När Onni drar ut i krig växer avståndet mellan dem. För Onni bär på en hemlighet som vilar tungt över familjen.
Så en dag, 1996, nästan hundra år efter att barnmorskan kom till byn, städar Lahjas svärdotter Kaarina vinden och finner det som har tigits ihjäl under alla år.

Utdrag ur boken:
"Mot föderskorna är hon varsam och kärleksfull. Hon smeker dem över kinden, torkar bort blodig saliv från mungipan hos en som har bitit sig i tungan, uppmuntrar och lovar bättre tider än hon själv tror på. Att allt ska gå smärtfritt och vackert till, att barnet ska glida ut som småbarn som rutschar på rumpan och vara till glädje och hedra sin far och mor, kanske rent av i vuxen ålder ta sig in i riksdagen. Fast kackerlackor droppar ner från taket i föderskans panna lyser hennes ögon hoppfullt och hon föreställer sig en bättre tillvaro än den hon har nu. "

"Det skulle vara trevligt att sitta till bords med de andra och skratta högt och prata och lära sig att krydda pladdret med roliga infall som hela familjen har lärt sig av Kaarina. Men när hon öppnar munnen säger hon bara sådant som de andra uppfattar som tillrättavisningar och gnäll. Ingen trivs i Lahjas sällskap, ingen har någonsin gjort det, men hon kan inte ändra sig. Lahja öppnar munnen men kommer inte på det rätta orden. De som vill förklara att det ibland känns ensamt och kallt och mörkt".

Tre egensinniga och starka men ack så olika kvinnor står i centrum för denna släktkrönika som skildrar Finlands 1900-talshistoria. Detta är författarens debut och jag kan bara bli imponerad.
Berättelsen är uppbyggd på ett speciellt sätt, varje huvudpersons liv skildras genom korta kapitel genom livet, kapitel som namngetts med gatunamn som Skygglappegränd, Kvinnotjusarvägen, Längtans gränd, Fåfänglighetsvägen, Översittaregränd och Rutschkanevägen.
Detta gör att skildringen blir ganska fragmentarisk och jag har svårt att följa de olika trådarna mellan huvudpersonerna.
Jag tycker det gör romanen något svårläst, något som även andra läsare påpekat.

Trots armod och elände, svårmod och undertryckta känslor i äkta finländsk anda så är boken mycket läsvärd och personporträtten har etsat sig kvar och ger ekon även efter jag läst färdigt.