Jag har läst..

Ingrid återvänder till ön där hon växte upp.
Naturen lika skoningslös som rättvis.
Hon väntar på att en dag få återse sin familj.
I världen utspelas ett fruktansvärt krig, och på ön inträffar ett oväntat möte.
Kanske finns en kärlek som förändrar allt.

I ett kargt kustområde utspelas romanen som är en fristående fortsättning på succéromanen "De osynliga".

Utdrag ur boken:
"Hon fläkte fisk tio timmar om dagen, höll samma takt som två saltare och kunde efter en vecka inte sova om nätterna där hon låg med två andra flickor från inlandet. De låtsades att de inte grät sig till sömns, de rensade sill, skar och saltade i tunnor, fyllde på lake och drack surrogatkaffe, saltade och sov och tvättade sig varannan kväll i kallt vatten, håret en gång i veckan, i lika kallt vatten, och Ingrid fläkte torsk som en karl."

"Gud hyser inte lika stor kärlek till människorna på kusten som han gör till dem i inlandet och i städerna, under långa perioder glömmer han dem alldeles, och de glömmer honom, de läser kanske några rader till maten men när han för en gångs skull drar på sig spenderbyxorna tvekar de inte ett ögonblick om vart de ska rikta sina tacksägelser. Om det nu inte har varit nån mening med någonting alls under det förfärliga år hon har bakom sig, så har det uppstått en mening nu, en hoppets blixt från glasklar himmel, och hon släpper inte barnet med blicken."

Titta på den vackra omslagsbilden till boken för den säger allt, hur kargt, fåordigt och oändligt vackert romanen är skriven. Det doftar salt hav, förruttnelse och död men också kärlek och en strimma hopp.
Hasta icke, denna bok sjunger långsamhetens lov. Alltså passar den utmärkt väl att kura ihop sig med i höstskymningen i favoritfåtöljen.