Jag har läst..

Sextonåriga Cora lever som slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon är utstött och utsatt efter att modern försvunnit, och till slut flyr hon tillsammans med Caesar som känner till en underjordisk järnväg som kan hjälpa slavar till friheten i norr. Snart får den skoningslöse slavjägaren Ridgeway upp spåret efter dem.
Han kommer att jaga Cora från stat till stat och drömmer om att förgöra henne och den hemliga rörelse som gjort flykten möjlig.

Boken har hyllats som en historisk roman som äger sällsynt relevans för vår tid. I verkligheten blev "den underjordiska järnvägen" benämningen på det nätverk av frivilliga som hjälpte slavar att fly från söder till norr, men i romanen är järnvägen en konkret underjordisk flyktväg som tar Cora till olika delar av USA i jakten på ett värdigt liv. Den gestaltar och omtolkar slaveriets historia-

Utdrag ur boken:
"Tredje dagen, alldeles efter lunch, kallades arbetarna hem från fälten, tvätterskorna och kokerskorna och stallarbetarna avbröts i sina sysslor, husslavarna avleddes från sitt arbete. De samlades på gräsmattan framför huset. Store Anthony dränktes i olja och rostades. Vittnena besparades hans skrik, för under första dagen hade hans mandom skurits av och stoppats in i hans mun, som sedan syddes igen."

"En kort tur på Bourbon Street gjorde varje iakttagare varse resultatet: en motbjudande bastardstat i vilken den vita rasen genom blandning med negerblod hade blivit smutsig, förmörkad, oredig. DLåt dem förorena sina europeiska blodslinjer med egyptiskt mörker, avla en flod av halvblod, kvarteroner och diverse smutsgula hybrider - de smider själva de klingor som kommer att användas för att hugga halsen av dem."

"Folk som du och din mor är de bästa av er ras. De svaga i er stam har gallrats bort, de dör på slavskeppen, dör av vår syfilis, dör ute på fälten när de sköter vår bomull och indigo. Vi göder slaktsvin, inte för att det roar oss utan för att vi behöver svin för att överleva. Men vi har inte råd att låta er bli för klipska. Vi kan inte låta er bli så starka att n i springer om oss."

Som ni förstår så lindas inte verkligheten in i något sagoskimmer i denna otroliga roman, som egentligen mer är ett tidsdokument.
Visst, huvudpersonen Cora eller Bessie som hon också kallas, hon är av kött och blod, hon känner, hon tänker, hon lär sig, men ändå tycker jag att boken mera påminner om en dokumentär. De korta koncisa meningarna tycker jag inte uppmuntrar till att man ska komma karaktärerna nära. Kanske är det så just för att verkligheten är så ofantligt hemsk. Man blir tvungen att ta ett steg tillbaka, att andas djupt och att inte känna för personligt.
Det mest skrämmande tycker jag ändå är att mänskligheten aldrig lär sig. Tongångarna idag är likadana nu som då. Diskussioner om människosläktets olika värde beroende på hudfärg, ursprung, arv osv.
När ska vi äntligen komma fram till att vi alla är människor?
Läser idag att SD:s representant i helgen uttalat sig om att muslimer inte är riktiga humananer, dvs. människor. Vad har vi lärt oss av historien?
Jag blir mörkrädd...
En viktig bok på alla sätt och vis, den delar läsarna i två grupper, de som endast använder superlativer och de som tycker att något fattas i framställningen.
Själv velar jag något...