Jag har läst..

Kicki & Lasse av Peter Kihlgård

Lasse tillverkar och säljer jeans med stor framgång men bland Kickis intellektuella kompisar känner han sig som en trädgårdstomte.Hans alltid så dugliga, smarta och slagfärdiga Kicki byter jobb vart och vartannat år. I motsats till den alltid trogne Lasse har hon meningslösa och destruktiva kärlekshistorier vid sidan om och frågar sig ständigt varför.
De är barnlösa. En ansökan om adoption har fått ett tydligt nej på grund av mörka fläckar i Lasses förflutna.

Kicki & Lasse är en berättelse om två moderna människor som älskar varandra. Trots allt och livet ut.
Vi gör nedslag (stickprov) i deras historia (liv) under drygt trettio år.
Lasse måste ofta resa bort och vara ensam. Kicki måste ofta ta sig en älskare.
Lasse vill hastighet, Kicki viktlöshet.
De är ett ensamt par.

Finns här satir är den inte svart, utan snarare kornblå, eller spräcklig, som ett kamouflagenät genom vilket samtiden ställvis och hastigt låter sig skönjas som solkatter.

Finns här melodramatiska stråk är det för att de är sanna och ofrånkomliga.

Finns här komiska anslag är det bra.

En kärleksroman helt enkelt.

Utdrag ur boken när Lasse för första gången besöker Kickis föräldrar:
” Det ska bli gott med mat, sa Edvin.
Jaa! sa Lasse och detta emfatiska jakande var det sista han yttrade på ett långt tag, för sen kom maten på bordet och från det att kåldolmar, potatismos, ärter, lingonsylt, räkor, rädisor, keso och olika mögelostar ställts fram, allt på en gång, höll mamman en monolog om världens himmelsskriande förfall.
Lasse kände på slipsknuten, tog en klunk vin och tittade ner på sin tallrik där en giraff stod i en göl av brunsås och sträckte sin långa hals efter en halv kåldolme högt uppe i ett akacieträd över vilket ett ensamt moln stävade fram. Lasse bärgade sig. Han la inte dit en klick lingonsylt som spillning.”

Alltså, han skriver ju fantastiskt, men ändå, tempot är uppskruvat, trots att boken skildrar trettio års förhållande så hinner jag inte andas mellan perioderna. Perioderna som kommer och går, huller om buller utan inbördes ordning. Deras första möte skildras på de sista tio sidorna!
Jag brukar inte ha problem med tillbakablickar, tvärtom är det intressant, men här upplevde jag tidsbegreppen som väldigt röriga.
Detta drar ner mitt betyg till ** av fyra möjliga.

En sorts kärlek av Ray Kluun

Sten och Carmen är det snygga storstadsparet med ett till synes perfekt liv. De är båda unga och framgångsrika inom reklamsvängen, de tillhör Amsterdams innekretsar och är lyckliga föräldrar till en liten dotter. De har gott om både pengar och vänner.
Men tillvaron vräks omkull när de får beskedet att Carmen har bröstcancer.
Medan hon tvingas till att byta ut sin bekymmerslösa livsstil mot en evighet av sjukhusbesök och strålbehandlingar uppför Sten sig som den stöttande och förstående maken, på dagarna – på nätterna blir han desto mer hämningslöst utlevande.

Omtumlande naket och osentimentalt skildrar Ray Kluun ett kärleksförhållande och en skoningslös sjukdom. Plötsligt ställs den notoriskt otrogne rumlaren Sten inför det faktum att hans fru är döende. Hur ser äkta kärlek ut? Hur ska en god make vara?

Utdrag ur boken:
“Vi ska till cellgiftsbehandlingen på tredje våningen.
Merparten av patienternas partner är hemma, på jobbet eller någon annanstans men inte på mottagningen.
När vi går in på avdelningen öppnar sig en ny värld för oss. Det här är ingen vanlig sjukhussal, nej, det här är ett övertydligt försök att göra det hemtrevligt.
Vid fönstret står ett bord med två termosar, en trave koppar och en skål med smörgåskex. Hälften är smörade och den andra hälften skalliga, för att tala cellgiftsspråk.
Patienterna har enorma plåster på händerna som håller fast genomskinliga slangar, och slangarna leder upp till en sorts klädhängare på hjul där det hänger påsar med vätska.
Det ser inte hälsosamt och absolut inte trevligt ut.”

“Allt går smidigt med det nya huset. Carmen behöver inte bekymra sig om någonting och det är bra, för sen hon slutade arbeta är hennes minne ihåligt som en schweizerost.
Allt arbete i huset görs av en fixarfirma. Själv gör jag ingenting i huset. Jag lider av dyslexi inför praktiskt arbete. Man ska förbättra sina starka sidor och kamouflera de svaga.”

Ja, vad kan man säga? Boken är självutlämnande, både rolig och ärlig, sorglig och modig.
Många förfasar sig säkert över hans moral, att dagtid sköta sin fru och nattetid träffa älskarinnor, men det är hans sätt att orka, och att överleva. Jag har inte svårt att egentligen förstå honom, och det har inte hans fru till syven och sist heller.
Eutanasi är godkänt i Holland, det finns ju dom svenskar som är obotligt sjuka och väljer att åka dit för att slippa sitt lidande i livets slutskede, och jag är lika övertygad efter att ha läst denna bok som jag var innan om att varje människa har rätt att bestämma när livet inte längre är människovärdigt.
Läs boken, är min uppmaning!
Betyg *** av fyra möjliga

Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

“Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden – så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert. Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag. Jag försöker hitta dem i det som är nära:nattygsbordet här intill med en blyertspenna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft”.
Han tar till pennan för att värja sig när döden fingrar på honom. I sin anteckningsbok med de svarta pärmarna skriver han om de fem tumörerna på lungorna, den pipande andningen och ljusspringan från badrummet som hjälper mot nattskräcken.
På små lappar skriver han meddelanden till den kvinna som lovat att vara med honom till slutet.
Han sörjer sig själv och sitt liv, och han prövar att vänja sig vid tanken att allt en gång ska fortsätta utan honom – med starkt mod försöker han förstå det obegripliga som väntar.

Boken är skriven augusti-september 2007.
Författaren avled i början av januari 2008
Det är ett vemodigt bokslut han gör, han tar avsked av världen. Han har tidigare levt nära döden när han hade en tumör i hjärnan “fjärilen i min hjärna”. Han opererades och överlevde, bara för att senare drabbas av lungcancer.
Han skäms för sin cancer som är självförvållad. Han röker in i det sista, “vad spelar det längre för roll”. Han är bara tre år äldre än jag….
En tankvärd liten bok, personligt skriven ur hans eget perspektiv.
Jag ger den ** av fyra möjliga

Nu har jag läst tre böcker i ämnet sjukdom och cancer, det är nog dags att muntra upp tillvaron lite!

Lachlan´s War av Michael Cannon

On a bitterly cold evening in the winter of 1944 Dr Lachlan McCready is finishing up the day´s house calls in Rassaig, the isolated village on the sea-blasted west coast of Scotland that has been Lachlan´s home for the past twentyseven years. The last visit of the day finds the doctor in the cramped parlour of one of the village´s poorest cottages, which houses the Dougan family as well as a haunted, silent and pitifully thin evacuee boy named Frank
Lachlan quickly realizes that the boy will not live if he stays in the cottage much longer, and he must act immediately if Frank is to survive.
Meanwhile vicious rumours about three other strangers in the village have begun to spread along the gulleys of Rassaig.
Three English girls, here to labour on the land as part of the war effort, have become the object of lecherous glances and dangerous dissaproval amoung the village´s acrimonious inhabitants. As the long and terrifying shadow of war begins to find its way into the lives of the people of Rassaig, secrets and desires are forced into the light and tragedy awaits.

En trevlig bektanskap, med ett bra språkuttryck, humor och målande beskrivning av den lilla byn. Man tar doktorn till sitt hjärta, liksom den lilla gossen vars föräldrar smugglat ut honom från nazisternas Polen. Boken finns att köpa som pocket på engelska.

Mitt betyg *** av fyra möjliga

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam

Jugnu och hans älskade Chanda är försvunna. I likhet med så många andra unga par i England levde de tillsammans utan att vara gifta – men i sina pakistanska familjers ögon har de dragit skam och vanära över hela släkten. Ryktena om vad som har hänt dem blir allt mer fantastiska, men det dröjer fem månader innan historien börjar rullas upp. En vinterdag grips Chandas båda bröder, misstänkta för att ha mördat de två ungdomarna.
Jugnus bror Shamas har bott med sin hustru Kaukab i England i många år. Kaukab är rättrogen muslim och lever kvar i det gamla landets sedvänjor. Hon står nästan helt utanför det engelska samhället och talar med en vit person kanske tre gånger om året. Hon håller på alla gamla traditioner. Även hedersmord.
En dag kommer dottern kommer tillbaka hem efter sin skilsmässa från maken i Pakistan. Äktenskapet arrangerades av Kaukab när flickan var sexton år. Dottern frågar varför Kaukab upprätthåller gamla, förlegade traditioner, varför hon för vidare seder och bruk som är direkt skadliga för unga kvinnor och varför hon som mor offrade sin dotter? För vad? För vems heder?
Kaukabs rigida förhållningssätt har också drivit bort de andra två barnen. Den äldste har trotsat föräldrarna och följt sin konstnärsdröm i stället för att bli läkare och återvända till Pakistan. Han plågas av ständiga skuldkänslor. Han har dessutom barn tillsammans med en vit kvinna som han inte lever tillsammans med. Den yngste sonen Olaja är den som är mest rebellisk. Med honom har Kaukab inte talat på sju år. Hon brukar ringa hans telefonsvarare för att få höra hans röst.
I Kartor för vilsna älskande möter vi ett myller av människor: prästerna i moskén som tillåter pedofiler mitt ibland sig, Shamas far som egentligen var hindu, Kiran som blev förälskad i Kaukabs bror, Chandas bröder – allas liv flätas samman och ett mönster uppstår.
Det är en hård värld som skildras. Förbannad är den som gör ett felsteg. Detta gäller främst kvinnorna. Det räcker med att en kvinna tilltalar en man för att hennes liv skall bli förstört. Kvinnors sexualitet existerar inte. Dubbelmoralen frodas. Mannen är härskaren, kvinnan är underlägsen i allt. Kaukab står för bevarandet av gamla traditioner, seder och bruk. Det är de unga som står för förändring, men de betalar ofta ett högt pris?

Vilken stark berättelse! En knytnäve rakt in i solar plexus!
I början tyckte jag boken var allmänt rörigt och jag undrade om jag verkligen kunde ha behållning av en roman om muslimska pakistanier i England. Men jag kämpade mig vidare o så småningom var jag fast, obönhörligt fast! Historien är allvarlig, men med de mest dråpliga inslag. Jag kom på mig flera gånger att fundera över boken medan jag var ute i skogen eller gjorde något helt annat hemma. I min tankevärld kunde jag spinna vidare på historien.
Författaren har ett otroligt måleriskt berättande. I början upplevde jag det som vackert men samtidigt störande, som en massa krusiduller som döljer den egentliga texten.
Men jag vande mig, och började mer och mer njuta av beskrivningarna av det mest alldagliga ting.
Utdrag ur boken:
“Kaukab återvänder till sin gryta. “Det är mitt fel att jag har tagit mina barn till det här landet. I Pakistan behöver ingen påminnas om när ramadan och eld infaller, lika lite som engelsmännen om julen. Det enda tecknet på ramadan här i landet är att postorderfirmorna får sälja ovanligt många väckarklockor så att folk hinner stiga upp och äta i god tid före gryningen”.

“Hennes dotter rycker henne i slöjan och säger att hon vill ha två glasspinnar, men blir tillsagd att uppföra sig ordentligt för annars kommer modern att ge bort henne till en vit människa som kommer att tvinga henne att äta fläsk och dricka sprit och inte tvätta stjärten när hon varit på toaletten, utan bara använda toalettpapper. Förfärad över de hemska konsekvenserna som olydnad kan leda till går flickan med på att nöja sig med en glass.”

Det förvånar mig att inte fundamentalisterna ställt till med större rabalder över bokens innehåll, som är mycket kontroversiell.

Läs den! Betyg: Full pott!

Ägg i långa banor..

Igår kom så äntligen våra gullungar!
Först ringde dock dottern och meddelade att hon var superförkyld…
Hon var pigg nog att åka, men ville inte få en utskällning om hon smittade oss..
Haha, skulle jag någonsin…?

Äggen är klara för servering.
Det är fantastiskt med barnbarn som är så stora att dom alla kan hjälpa till!
Paulina hjälpte till att dekorera äggen, Simon gjorde sallad och Benjamin dukade.

En artig Benne häller upp påskmust till lillasyster

Tonåringen gillar laxtoastarna

Dottern ser lite ynklig ut, efter maten intog hon ryggläge i soffan invirad i en tjock filt

Lammsteken föranledde vilda spekulationer, kan man äta sånt? men alla smakade i alla fall, och sen kom ju glassen..

Kan ni gissa hur det känns att ha ett barnbarn med basröst som är längre än jag?
Jag känner mig uråldrig som ett dammigt museiföremål..
Men, för att inte deppa ihop utan bli en modern mormor funderar jag nu på att göra en tatuering!

Vad sägs om det?
Problemet när man är gammal är ju att huden blir rynkig och det ser inte alltför vackert ut med en skrynklig tatuering!
Alltså bör man fundera vilken del av kroppen som håller sig fräsch längst!
Och, inte minst, var syns den?
För ska jag ha en tatuering så ska den synas!
Tilläggas kan att jag inte går i ärmlöst, jag går inte i shorts eller kjol, den enda huden som syns förutom ansiktet är: underarmarna!
Så där får det bli.
Men vad ska man ha för motiv???
Jag tänker mig något som hyllar kvinnan, naturen, mänskligheten…
Några ideér?
Förslag mottages tacksamt!

Boknörd! Moi?

Jag känner fler än en som ivrigt skulle nicka o säga “Jaa, hon är en boknörd!”
Men, så hittade jag det utimata testet hos Caroline
och ser man på, jag har ett liv utanför böckernas värld också!

Blåkullafärden

Först hittade jag inte kvasten…sen hittade jag inte katten!

men av spåren på bilen att döma fanns hon i närheten…hihi

En kylig färd blev det och

landningen blev inte helt perfekt..varken för katten eller mig..

Tyckte jag skymtade några välbekanta ansikten på Blåkulla, så några av er såg jag nog i förbifarten!

Sen blev det ilfart hem för att hinna se konståkningen!
Det var ju så skoj med fullsatt arena och både en svensk och två finska tjejer!
Ganska dramatiskt när ena finskan föll från fjärde till nionde plats medan den andra klättrade från en tjugoförsta till en åttonde!
Idag ska jag följa herrarnas åkning, synd av varken Sverige eller Finland har fått till något bra par också. Men det kanske kommer…

Tristaste dagen på året, det var långfredagen när jag växte upp!
Vi var inte religiösa, men mormor som bodde med oss hade ändå vissa principer, som att man inte fick spela kort just den dagen..
Och vad skulle man då göra?
På teve visades bara högmässor och religiösa filmatiseringar,(mormor hade svimmat om dom visat Lets Dance på långredagen!) bio och restauranger var stängda, det fanns helt enkelt ingen sysselsättning, i synnerhet inte för barn och unga.
Va skönt att alla förbud är borta, de som vill kan ju fortfarande välja att fira påsk med kyrkliga riter, men vi som inte har den traditionen har annat att välja på.

Vi har tagit en promenad i snöstormen, långkalsonger hade inte varit helt fel.
Vi var och tittade i lägenheten igår, tog lite mått och konstaterade att rummen är rätt trånga jämfört med de vi har nu.
Men det viktigaste får plats, och att sovrummet är mindre gör ju inget nu när datorn får stå i gästrummet istället.
Köket är rymligt och där får vi plats många runt bordet när det behövs och det är viktigt.

Passar på att tacka för alla glada påskhälsningar jag fått, via mejl och på hemsidan!

och jag önskar alla en fortsatt mysig påskhelg!