Herr Nilssons fru

I närmare tio år har vi känt varandra, herr Nilssons fru och jag
Fast vi har aldrig träffats..
Inte förrän idag!

Vinka till publiken!

Ja, som ni kanske förstår är det en bloggvän jag talar om, en av de allra första jag fick när jag tog mina första stapplande steg i bloggosfären.
Vi fann varandra och har följt varandras liv och leverne.
Herr Nilssons fru hette inte så, inte heller hennes blogg, hon har hunnit byta blogg några gånger, men sen kom herr Nilsson och sen gick det som det gick!

Nu föll det sig så att hon som vanligen huserar nere i Blekingeregionen var på fisketur uppåt landet, närmare bestämt i Malingsbo som inte ligger så långt ifrån mig.
Vi kom då överens om att åka halva vägen var och mötas i Ludvika.

Inget är självklart här i världen, allra minst våra bussturer till stan. Turen som går klockan tio är en beställningsbuss, och måste därmed beställas minst två timmar innan avfärd. Detta glömde jag inte bort, och blev i vanlig ordning utfrågad av telefonisten på Dalatrafik. Namn, personnummer, tel.nummer, har jag med mig ledsagare, har jag med mig hjälpmedel, ja, konstigt att dom inte ville veta skostorlek också!
Förklarade att jag inte ska åka sjuktransport utan vanlig buss, varför alla dessa frågor? Jo, men man kan ju behöva en rullator även om man inte åker sjuktransport förklarade telefonisten…

Nå, jag var inte enda passageraren idag, ”bussen” dvs. en sjuktransportbil anlände, den har 6 platser inklusive chaufförens.
Då stiger en man ombord och chauffören som prickat av oss alla konstaterar att han inte finns med på listan.
Nej, varför skulle jag finnas på en lista undrar mannen som tror att han åker reguljär busstur…
Nu uppstod lite panik, för mannen skulle vidare med tåg till Stockholm men han fick absolut inte stiga på bussen utan ett godkännande från beställningscentralen….

Ja, det hela löste sig, han fick sent omsider kliva ombord och iväg kom vi, men lite skrattretande är det allt med byråkratin…

Sen gick allt som smort, vi träffades på bussterminalen och gick ner till Piren där jag blev bjuden på lunchbuffé vid Väsmans strand.
Och Anki, hon var förstås precis som jag trodde, en glad tjej med hjärtat på rätt ställe.
Efter några timmars pladdrande var det dags för mig att passa bussen hem, denna gång utan förbeställning, och Anki ställde in GPS:n tillbaka till sitt fiskeparadis där herr Nilsson och kompisar väntade

Tack snälla Anki för initiativet till en träff, jag hoppas det inte dröjer tio år till nästa gång!