Jag har läst..

Modellen av Lars Saabye Christensen

Så hände det igen.
Ljuset gick inom honom.
Den här gången var det borta längre.
När Peter vaknade stod Kaia utanför glasdörrarna och stirrade in på honom. Han låg på golvet i hörnet av ateljén. Staffliet hade vält. En färg rann över mattan, gult eller violett. Rocken hade snott sig kring kroppen. Hon fick inte se honom sådan. Det var hans enda tanke. Hon fick inte se honom sådan.

Den framgångsrike konstnären Peter Wihl fyller snart femtio år och ska i samband med det ha en ny, stor utställning. Pressen på honom är stor; elaka rykten går om att han är en föredetting som bara upprepar sig. Medan han sliter med tavlorna till vernissagen förlorar han vid flera tillfällen synen.
Det framkommer att han har en ögonsjukdom som obönhörligen kommer att göra honom blind. Hans tillvaro blir en kapplöpning med tiden – kommer han att hinna måla färdigt? Vad återstår för en konstnär som förlorar synen?
Peter sluter en pakt med djävulen, som uppenbarar sig i skepnad av en gammal skolkamrat.
Frågan är hur långt Peter är beredd att gå i konstens namn. Och vad är viktigast, konst eller människor?

Utdrag ur boken:
“Se på mig”, sade han
Men hon såg inte på någon.
-Se på mig, upprepade han.
Det hjälpte inte heller.
Kaia bara knöt ansiktet i en arg, sträng grimas och stängde dem ute.
Ben lade tyst ifrån sig besticken
Peter såg på Helene.
Helene såg bedjande på Kaia.
Och Kaia såg ingenstans, bara inåt, neråt.
Det enda som hördes var oron, en karusell som drevs runt av luftdraget, värmen och andetagen.
Och plötsligt stod Helene inte ut längre. Hon tog tag i Kaias arm och nästan ruskade henne.”

Det finns feel-good-romaner
Och det finns sannerligen också feel-bad-romaner!
Detta är en sådan, en krypande olustig känsla sprider sig i magen när jag läser.
Jag läser om en skitstövel till karl som är egoistisk och självupptagen. Jag läser om hans fru som är förstående, nästan självutplånande. Jag läser om sexåriga dottern som mest iakttar, på ett moget lillgammalt vis.
Peter får frågan Om du fick välja skulle du då vilja vara blind eller döv?
Du kan ju gissa vad han svarar…hade han varit en musiker hade han svarat på ett annorlunda vis.
Han styr och han ställer, han är rädd, både för sin egen del men också för sin familj. Och han fattar ödesdigra beslut som kommer att förändra allt.
Läs, förundras och du ska se att tankar väcks i denna mångfasetterade roman.
Mitt betyg blir obarmhärtliga ****

The stolen heart av Lauren Kelly

Sixteen years ago, a vivacious fifth-grade-classmate of Merilee Graf was abducted from a park in Mt. Olive, New York.
Haunted by the memory of the eleven-year-old “gypsy-looking” girl whose disappearance has never been explained, Merilee returns home to keep a vigil at the bedside of her dying father, a prosperous importer of exotic goods and former, popular mayor of the upstate New York town on the Chautauguqa River.
After Mr. Graf´s death, Merilee finds herself an “heiress” in more ways than one as she becomes involved, with both dread and fascination, with two very different men from her Mt. Olive past – the elusive older brother of her missing classmate and her own seductive “Uncle Jedah” executor of her father´s estate.
Past and present mysteries converge in a revelation too painful, and too shocking, for Merilee to accept, and in a sudden act of reckless courage she frees herself of the terrifying obsessions of the past.

Lauren Kelly är en pseudonym för Joyce Carol Oates, och varför hon skriver under olika pseudonymer begriper jag inte. En sak är ju om hon vill hålla sin identitet hemlig, men det står ju skrivet i boken vem det är och då förstår inte jag meningen med att inte skriva under sitt eget namn.
Nåväl, jag försöker läsa en bok på engelska lite nu och då, tyvärr har mitt lilla bibliotek gansk dåligt utbud av engelska romaner, de flesta är deckare som ju inte jag läser så mycket.
Denna var spännande som en deckare, riktigt otäck som bara Oates böcker kan bli. Oskyldiga unga flickor råkar ut för både det ena och det andra i hennes historier, och här får den skyldige sitt straff kan man säga.
Helt okej berättelse som får ***

Leva någon annanstans -Elva berättelser i Sverige

Du vill ha reda på vad det här är för slags bok. Därför har du vänt på den och tittar nu på baksidestexten.
Är det en rolig bok? Ja, här och där
Är den sorglig?. Ja
Spännande? Ja
Vad handlar den om?
Hur man tar sig in i ett nytt samhälle. Hur man tar sig in i ett nytt språk. Elva människor som av olika anledningar flyttat eller flytt till Sverige berättar exakt hur det går till.
Boken handlar också om hur man slår en ny rot. Om det är möjligt eller om man alltid kommer att längta någon annanstans.

Detta är alltså ingen roman utan elva separata kortare berättelser som alla har skrivits av invandrare i Sverige som berättar hur de hamnade här, varför och hur de har det idag.
Här finns sydamerikaner, ryssar, forna jugoslaver, iranier, somalier, romer osv.
Gemensamma nämnaren är att de alla bor eller har bott i Sverige.
De flesta har kommit hit som flyktingar undan svåra umbäranden.
Det är en viktig skildring, en aha-upplevelse, en bok vi i dessa tider av främlingsfientlghet behöver. Vi måste förstå varandra bättre, vi måste interagera, vi måste bry oss om varandra.
Tre korta utdrag ur några av berättelserna:
“Det finns män som kommer till Sverige och som hamnar utanför och du pappa var en av dem. Stor och älskad konstnär i Irak, liten och förvisad i Sverige. Det gav dig ändå inte rätt att bete dig som du har gjort och som du fortfarande gör. Du tyckte inte att vi skulle bli svensa “suidi”. Hur många familjer med utländsk bakgrund finns det här som inte vill kompromissa med sina barn, som kämpar för att hålla dem kvar i något som bara är en sorglig nostalgi, något som aldrig kommer tillbaka?
Misslyckad integration, men hur ska vi göra då? Det finns många som aldrig riktigt lyckas komma in och som faller ut ur systemet. ”

“Sen kunde man fråga sig varför varför vi skulle till kyrkan över huvud taet. Vi hade redan varit hos polisen, där mamma hade gråtit och än en gång förbannat beslutet att komma till detta gudsförgätna land. Nu skulle man tydligen anmäla sig hos prästerna också. Men varför? Vi gav upp och gick hem. Pappa började prata låtsassvenska: “Dea botta, casca, ciosca, porca madosca” Vi skrattade jättemycket. Jag tror inte att mamma eller pappa någonsin lärde sig ordet “pastorsexpedition” eller förstod varför kyrkan skulle hålla på med folkräkning”

“Alla fyra årstider har passerat och vi har inte märkt någon stor skillnad mellan dem. Folk skämtar om att det faktiskt bara finns två årstider i Sverige: en vit och en gön vinter. I båda fallen är vi utrustade med tjocka kläder knäppta ända upp till halsen. De svenska som badar i sjön under den gröna vintern kallar vi utan att tveka för galningar.”

En angelägen bok om intressanta livsöden i vår närmiljö som jag väljer att inte betygsätta eftersom det inte är den litterära delen som är viktig utan budskapet!

Har man inget liv får man köpa ett som alla andra av Jonas Gardell

Hur fångar man sin samtid med bara några få ord?
Villkoren är enkla: Du får inte använda mer än 140 tecken
På det utrymmet ska du kommentera din samtid och samtidigt ge din publik dagens skratt.
Det där skrattet som förlänger livet.

Jonas Gardells samlade twitter från 2011
Och visst skrattar jag…ibland

-Sverige är ett land där vi firar jul i december, midsommar i juni och varje november ger vi Zlatan en guldboll

Uppslagsboken: BÖG Man med förmågan att lyssna på schlagers 24 timmar om dygnet utan att kräkas.

-Vad ska Finland med språkstudier till? Finnarna är det enda folk som kan tiga på alla språk.

-Jag vill så gärna gratta de som vann men kan inte stava till Azivaddetnuheter. När jag gick i skolan fanns inte landet.

Gardell är vass och fräck om livets absurditeter.
Ändå gillar jag Mark och hans värld bättre, han har lite mjukare kanter, är lite barnsligare, men han bidrar även i denna bok:

-Mark kom strålande glad från en kändisfest en gång och sa:”Jag träffade en jättetrevlig svensk simmerska, Therese Alzheimer”!

En presentbok istället för en blomma när du är bjuden på middag?
Ja det tycker jag absolut!
Betyg ***

Trevlig läshelg!