Jag har läst..

I slutet av minnet finns ett annat sätt att leva av Birgitta Andersson

Agneta Ingberg är 58 år när hon får beskedet att hon drabbats av Alzheimers sjukdom.
Redan tidigare har hon misstänkt att något är fel. Hon hittar inte längre i tunnelbanan, orden sviker henne och hon tappar allt oftare koncentrationen.
Känslor av skam och svek kommer med diagnosen, men hon bekämpar dem med klarsyn och drastisk humor.
Nej, man kan ju inte lägga allting på minnet – men var lägger man det då?

Vännen och prästkollegan Birgitta Andersson förmedlar här Agnetas tankar om livet före och efter beskedet. Det har blivit en varm, klok och trots allt ljus berättelse om vardagsliv och existens, skriven för drabbade, anhöriga, vårdare och alla andra som ibland skämtsamt säger: “Jag har nog fått Alzheimer light”

Eftersom jag tillhör den senare gruppen av människor insåg jag att detta var ett ämne jag ville veta mer om.
Nu kan jag ju säga att jag är minst lika orolig för att verkligen ha början till en demenssjukdom som innan, även om jag inte går omkring och grubblar om detta dagligdags.
Helt klart är det så att många andra sjukdomar, som utbrändhet, fibromyalgi och depression även ger glömska.
Vad jag däremot vet är att min mormor var dement, om det var Alzheimer eller någon annan sjukdom vet jag inte, men mot slutet av sitt liv var hon inte längre kontaktbar.
Som barnbarn var det en oerhörd sorg att se sin älskade mormor bli totalt personlighetsförändrad.

Utdrag ur boken:
“Ibland tänker jag på när min mamma blev arg på mig när jag var liten, för att jag inte ville ha en ful getskinnsmössa på mig.
Hon röt åt mig:
“Var rädd om huvudet du, för utseendet kommer du aldrig att kunna leva på!” Nu när jag inte kan leva på huvudet heller, får jag väl leva på pensionen.”

“Ibland funderar jag på ättestsupans återinförande. Fast då skulle man vara tapper och kliva över kanten själv, man kanske inte ska rullas över den. Det kanske inte är någon bra lösning, men är det bättre att ligga i sin egen avföring och långsamt tyna bort? Det är ingen lockande framtid. Att överleva sig själv på det sättet känns inte ett dugg bra.”

Detta är en jätteviktig bok, för trots att det skrivits många böcker om Alzheimer så är detta den enda i sitt slag därför att hon som dikterat och berättat är den drabbade själv. Övriga böcker har antingen skrivits att medicinska experter eller av anhöriga till någon drabbad.

Bara 100 sidor tunn, men med stor tyngd, får boken **** full pott!