Jag har läst..

Själamakerskan av Michela Murgia

Maria är det yngsta av fyra barn i en fattig familj på Sardinien.
Som sexåring adopteras hon helt osentimentalt bort till Tzia Bonaria Urrai, en välgärgad, ensamstående kvinna.
En natt vaknar Maria och upptäcker att Tzia Bonaria är borta.
Dagen efter får hon veta att en gammal man i byn har dött.
Intuitivt förstår hon att det finns en koppling mellan Tzia Bonarias frånvaro under natten och den döde, men det är först långt senare som hon får veta det som alla invånare i den lilla byn Soreni redan känner till: att Tzia Bonaria är en “accabadora”.
Ordet betyder “hon som avslutar” och används om kvinnor som utför ett slags primitiv form av dödshjälp, vilket skedde på Sardinien ända in på 1960-talet.
Nu sätts Marias band till Tzia Bonaria på svåra prov. Vem har egentligen rätt att bestämma över andras liv och död?

Utdrag ur boken:
“Don Frantziscu Pisu hade varit präst i Soreni i tjugoett år och var så rund om magen att knapparna i prästkappan utsattesf för svåra påfrestningar vid varje djupt andetag. Denna pinsamma rondör motsade tydligt resten av kroppen, som var mager och nästan rakitisk och i profil fick honom att likna en ödla som slukat ett ägg och helt omintetgjorde den strikta elegansen hos den rejält slitna prästkappan, som den gamle prästen sällan bytte. De snällaste hade förvrängt hans namn till Pisittu, kattunge, andra mindre snälla kallade honom för Tzicu, “Slemmet”.”

Detta var en annorlunda bok, en syrlig karamell.
Ämnet är överraskande och spännande, miljön annorlunda, en by på Sardinien på 50-talet, gammalmodig, traditionsbunden, alla vet allt om alla-mentaliteten styr.
Språket är vackert, texten följsam och njutbar.
Egentligen är hela berättelsen logisk och kunde inte ha slutat på något annat vis.
I denna miljö kramas man inte, man pussas inte, man visar inga känslor, men, det bubblar under ytan. Att växa upp hos en gammal kvinna som adoptivbarn när man i samma by även har sin biologiska mor samt sina systrar må kännas både främmande och oväntat, ändå verkar inte flickan störas av sammanhanget utan förstår intuitivt att hennes liv blir bättre när det blivit ordnat på detta vis.
Mitt betyg ***

Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski

“Det är sant att jag vissa dagar ser de döda. Vi befinner oss då alltid i samma kök, i samma vardagsrum, hall, badrum. Det är alltid blod där. Eller nybakat bröd. Mamma är blåslagen. Eller så är hon det inte. Pappa befinner sig i ett av sina stadier. Vi har ett litet köksbord, fyra stolar och en pall. Det är jag som sitter på pallen. Vi levde i stora kast. Det var himmel eller helvete, det var himmeln i helvetet. Vi var fattiga.”

Går det att skriva utan att såra, går det att minnas utan att såra någon annan? Jag går i mina egna fotspår för första gången igen. Jag vill berätta, men i vilken form kan min historia berättas? Hur ska jag kunna skriva det som i själva verket också är skuggor, förklarade minnen, förenklingar? Vem handlar denna berättelse om?

I sin oktoberdagbok beskriver Susanna Alakoski hur hon försöker närma sig sin tonårstid. Hon vistas i staden där hon växte upp, hon reser genom Sverige, och samtidigt med det mödosamma arbetet att minnas och att skriva ser hon komkring sig ett samhälle där samma mönster fortfarande finns kvar: människor lever i fattigdom, hemlöshet och osynlighet.

Jaha, och hur ska jag beskriva mina intryck av den här boken?
Jag har läst hennes tidigare böcker, jag vet att hon brinner för fattigdomsfrågan eftersom hon själv levt sin barndom med fattigstämpeln i pannan, jag vet att hon har jobbat som socialsekreterare och jag visste att boken skulle handla om ämnet fattigdom.
Men, jag trodde att hon antingen skulle skriva en biografi eller en fiktiv roman.
Jag har svårt att ta till mig formatet av denna bok. Jag tycker inte hon blivit färdig. Detta verk kan jag mera se som en förberedelse för en biografi, en förstudie där hon stapplar omkring lite förvirrad och inte hittar den rätta tonen i berättelsen.
Eller, hon vågar ännu inte konfrontera alla sina minnen.
Boken innehåller många klokheter, många stycken som jag gärna vill lägga på minnet, citera vid olika tillfällen, t-ex säger hon: “Hade människoveterinären stängt Sverige om vi kunnat anmäla människomisskötseln?”

Utdrag ur boken:
Jag vill berätta, men i vilken form kan min historia berättas. Jag skriver utåt, och jag skriver samtidigt inåt. Hur många böcker krävs det för att omvandla experternas svartvita anteckningar till färg?”

Hennes texter innehåller också en mängd utdrag ur rapporter som skrivits av socialkontoret under perioden då hon var barn. Det är beklämmande läsning.
Och ämnet barnfattigdom är högaktuellt även idag, själv såg jag Uppdrag granskning i veckan som gick där Janne Josefsson ifrågasatte hur man hanterar ordet fattigdom. Hur kan man jämföra vår fattigdom mot fattigdomen i andra länder?

Ja ämnet är stort och författaren har en viktig roll att spela. Men detta verk är inte färdig, därför får den av mig betyget
**