Jag har läst..

Vi kom över havet av Julie Otsuko

“På båten undrade vi ofta: Skulle vi tycka om dem? Skulle vi älska dem? Skulle vi känna igen dem från fotografierna så fort vi fick syn på dem på kajen?”

1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet.
Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som har lovat att möta dem i San Franscisco.

Detta var en oväntad och annorlunda läsupplevelse!
Jag har stått i kö på biblioteket på romanen som jag hört talas om. Förväntade mig ett praktverk, det skulle ju handla om ett brett och vitt ämne – postorderbrudarna från Japan som emigrerade till USA.
Vid lånedisken får jag i min hand en liten tunn bok, lika liten och sirlig som en japanska!
Men, skenet bedrar, i den här lilla boken ryms många livsöden, förfärande många faktiskt.
Hela boken är nämligen skriven i “vi-form”!

Utdrag ur boken:
“till en början undrade vi ständigt över dem. Varför klev de upp på sina hästar från vänster sida istället för höger? Hur kunde de skilja varandra åt? Varför skrek de hela tiden? Hängde de verkligen upp tallrikar på sina väggar och inte tavlor? Och hade lås på sina dörrar? Och hade skorna på inomhus? Hur många gudar hade de? Var det sant att de faktiskt såg en gubbe i månen och inte en kanin? Och drack mjölk från kor? Och den där luken? Vad var det? “Smörstank”, förklarade våra makar.”

“De beundrade oss för våra starka ryggar och flinka händer. Vår uthållighet. Vår disciplin. Vår foglighet. Vår ovanliga förmåga att tåla hettan, som på sommaren kunde nå upp till 49 grader på melonfälten. Vi hade kinesernas alla goda egenskaper – vi arbetade hårt, vi var tålmodiga, vi var osvikligt hövliga – men vi hade inte deras dåliga sidor – vi spelade inte och rökte inte opium, vi bråkade inte, vi spottade aldrig. Vi var snabbare än filippinarna och mindre arroganta än hinduerna. Vi var mer disciplinerade än koreanerna. Vi var nyktrare än mexikanerna. Vi var den bästa arbetarrasen de hade anlitat i hela sitt liv.”

Detta är alltså en märklig historia, skriven på så tät prosa att varje ord är genomtänkt och lika viktigt. Det tar lite tid att vänja sig vid skrivformen, man hör en kakofoni av kvinnoröster som berättar brottstycken ur sina liv som blev så annorlunda från deras drömmar.

Jag skäms att erkänna men jag hade ingen aning om att japaner som bott i USA i tjugo år och mer förvisades efter Pearl Harbour-attacken 1941, horder av människor bara fördes bort.
Och vart tog de vägen? Det framgår inte av denna berättelse där man bara vagt antyder att de hamnade “på andra sidan bergen”
Med minsta möjliga medel har författaren skapat ett mastodontverk. En roman som får mig förundrad över hur människosläktet är funtat, lär vi oss aldrig vår läxa?
Det som hände då händer fortfarande idag, snart hundra år senare, bara någon annanstans
Kulturkrockar, traditioner, rasism. Rätt vanliga uttryck i medierna även idag…

Utmana dig själv och läs denna fantastiska roman som förvirrar och berör
Mitt betyg ****