Jag har läst..

Nu är det nu som gäller av Boj Kewenter

Olga, som vi tidigare mött i “Pärlan i lakritsremmen” (**** i betyg av mig!) älskar livet som pensionär.
Nu har hon äntligen lärt sig att njuta av ögonblicket, att inte tyngas ned av alla måsten och att göra det hon själv vill.
Att unna sig att sitta en dag på balkongen och inte göra något alls, bara känna den varma solen mot ansiktet. Eller att läsa alla de där böckerna som inte hanns med när barnen skulle passas och vardagen skulle ordnas. Att göra allt detta och ändå inte göra något alls, är Olga verkligen en specialist på!

Samma livsbejakande Olga hittar jag i denna nya bok. En lika entusiastisk och glad Olga, med sina klokheter och egna små livsfilosofier. En Olga som längtar efter sin ålders tre L: lättja, läsning, lärdom!

Utdrag ur boken:
“Tills för bara några år sedan var telefonen en behaglig och pålitlig vän, men nu! När hon ringer folk i sin stadiga lugna lur svarar de i knastrande mobiler ute i susande bersåer, tutande trafik, skvalpande båtar eller ivrigt pratande gäng. Batterier piper, telefonkort tar slut, det är hopplöst att föra ett samtal i lugn och ro. De som fortfarande har något som liknar vanliga apparater har finesser som skvallrar om vem som ringt, vilket betyder att Olga aldrig mer kan säga att hon har ringt när hon inte gjort det.”

Visst trivs jag fortfarande utmärkt i Olgas sällskap,inte tal om annat, men lite upprepningar blir det förstås.
Mitt betyg blir *** starkt lysande stjärnor!

Elna-Sofia av Fred Eriksson

Det är i början av 1930-talet, och Elna-Sofia Alfredsson väntar på bussen. Resan som ligger framför henne är inte lång i kilometer räknat, men den är ett stort steg i livet.
Hon har växt upp i ett fiskarhem på Bottenhavskusten, i en miljö där människorna varit fiskare och småbrukare så länge någon kan minnas. Elna-Sofia har bestämt sig för ett annat liv. Nu väntar hon på bussen som ska ta henne in till staden. Hon ska lära sig till sömmerska.

En jättefin skildring av en fiskardotters barndom och uppväxt. En berättelse om hur hon liksom tusentals andra i början av det förra seklet bröt upp från naturahushållningen för att skaffa sig ett yrkesliv.
Jag har inte tidigare läst något av denna författare, som kallas en av de sista genuina arbetarförfattarna.
Men jag trivdes gott i sällskap av Elna-Sofia och hennes familj, hennes mor Hanna som vartannat år födde en ny liten familjemedlem, hennes pappa, tystlåten men snäll, och alla syskon.
Mycket av dialogen är skriven på norrländsk dialekt, något som tillför berättelsen personlighet och trevnad. En mycket trevlig bekantskap!
Mitt betyg *** av fyra möjliga

Solskenshäst av Steinunn Sigurdardottir

När Lilla i fyrtioårsåldern återser den man hon en gång avvisade, men alltid längtat tillbaka till, öppnas slussarna inom henne. Hennes kinder får färg, kroppen konturer och hon börjar andas, hoppas, leva.
Och det förflutna kommer upp till ytan.
Lilla och hennes bror växer upp som två små skuggor i det stora fuktiga huset på Sjafnargata. Skuggor i ett tomrum. Vad föräldrarna, de alltid så upptagna läkarna, skulle med barn till var det nog ingen som förstod. Allra minst de själva. Som tur är finns Magda som kan göra flätor och laga mat, men en dag packar hon sin väska och försvinner och då blir det Lilla som får försöka sköta tvätten, städningen och lillebror.

En uppväxtskildring i isländsk miljö. Vacker prosa med ett känslosamt språk. Det är intressant att stifta bekantskap med författare från olika länder. Det känns som att man vidgar sina vyer.
Men trors allt känns historien för mig lite främmande.
Mitt betyg blir ** av fyra möjliga

Som små barn av Tom Perrotta

En satir över vuxenlivet.
I romanen följer vi en grupp människor som kämpar förtvivlat med att leva upp till sina egna och andras förväntningar på vuxenhet. Som tonåring och som student skapar man bilder av hur man ska bli den dag då vuxenlivet börjar. Man ska vara klok och mogen, ha ett kärleksfullt förhållande med bra sex, göra karriär, skaffa barn och bli en förträfflig förälder, köpa hus, inreda hemmet smakfullt och ha nära vänner. Listan är lång och snart upptäcker de flesta att de inte kan leva upp till förväntningarna. Frustrationen växer och snart måste all ångest få utlopp. Det är då man utser syndabockar. Kanske någon som misslyckats med att leva upp till vuxenlistans krav? Någon som hotar idyllen man inbillar sig ha skapat? Eller så flyr man från det fängelse man skapat.

Vi läser om Sarahs och Todds förbjudna passion med barnvagnarna i släptåg, Richards fascination för Slutty Kays porrsajt, Mary Annes desperata kontrollbehov och vad som händer när en pedofil flyttar in i deras villaområde.

Författaren har kallats för en amerikansk Tjechov. Nu har jag ju inte studerat Tjechov, så den liknelsen kan jag inte uttala mig om, men jag måste säga att jag trivdes i den här berättelsen, som egentligen handlar om något som jag inte brukar läsa om!
Alla strular till det, men det är så småputtrigt att man önskar ett gott slut för dessa huvudpersoner!
Mitt betyg ***

Suckarnas allé av Åke Lundgren

Vårvintern 1897 hittas en gammal kvinna halvt ihjälfrusen på sjön Skeppträskets is i Lappland. Det är Låbba, en av traktens föraktade hemlösa.
Hon tas om hand av en fattig familj och pojken i gården, den unge Jonas, får till uppgift att vaka över henne. Han hör henne yra om änglar och ständigt upprepa ett namn – Jonas Gustaf.
Inom honom väcks frågorna: Vem var Jonas Gustaf, som måste ha betytt så mycket för henne? Och vad var det för änglar hon anropade?
Vem var hon egentligen själv, denna Låbba?

Berättelsen skildrar ett verkligt människoöde, Fredrika Löf som redan under sin livstid blev något av en legend i sina hemtrakter.
I kyrkboken kallas hon först piga, senare fattighjon under rubriken “lösfolk”. Hennes son skrivs som “oäkta”.
Boktiteln är mycket talande, det är mycket jämmerdal och suckar i denna icke alltför upplyftande historia. Ändå är historien varm och ömsint. Frågeställningen om vems ansvar det är att hjälpa sin nästa, en enskilda människan eller samhället, är lika aktuell nu så då!
Mitt betyg ***

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Skådespelaren Hasse ligger på sal5 och väntar på att dö.
Till att börja med har han sällskap av tre andra män: främligen från andra sidan jorden, spelaren Börje och uteliggaren Harry.
Där finns också läkare, där finns en präst och där finns framför allt två sköterskor, Birgit och Angela, som vakar över deras sista dagar och nätter.
Men snart nog är Hasse ensam på salen.
Han förbereder sig för att inte längre finnas, läser om döden, tänker sig den. Kämpar i det längsta. Hans värld blir trängre, det gör alltmer ont.
Men som ett bud om försoning och befrielse kommer sista natten en tyst besökare och tar emot hans avsked till livet.

Detta är August-vinnaren 2007.
Det var inte därför jag läste boken, men onekligen kittlade historien lite, kan man skriva om man på sin dödsbädd utan att det blir tungt eller patetiskt,
Svaret är nog ja, det vilar inget löjets skimmer över historien, och den blir inte heller särskilt känslomässig utan ganska krass.
Huvudpersonen avslöjar inte särskilt mycket om sitt liv, utan koncentrerar berättelsen till hur verkligheten ser ut när man ligger på slutterminalen.
Han läser mycket medan han orkar, framför allt om religioner och om döden.
Såhär kan det låta, utdrag ur boken:
“Naturen menar, på goda naturekonomiska grunder, att när det är slut med en biologisk individ av högre ordning så ska det vara slut helt och hållet och för alltid. Och det är svårt att tro något annat. De stora religionerna värjer sig mot detta, som barn som inte vill sova; regn och god skörd är inte längre affärsidén, utan fortsatt liv och lust efter döden ska det vara i en eller annan form. och då helst som lön för gott uppförande. Den kopplingen var för slug för mig och höll mig på avstånd från organiserad religion.”
“Än en gång: inte är det livet jag är trött på, bara mig själv, och jag skulle med glädje ta emot en ny identitet. Men så är det inte tänt, man får ingen andra chans. Slit och släng. Allt detta material man samlar i skallen under ett liv, underligt att det ska förfaras spårlöst. Naturen i sin krasshet tar ju bara hand om våra kemikalier – och inte ens det sen det blev modernt att gå upp i rök”
Mig gjorde boken inte något starkare intryck på, kanske anses det speciellt att fantisera om att ligga för döden.
Mitt betyg blir **

Klockorna borde ha stannat av Eva Thorstensson Landin

“Klockorna borde ha stannat den kvällen. Bilarna nere på gatan frusit till en stillbild. Alla samtal tystnat. All rörelse borde ha stängts av som en vattenkran. Som ett tecken på att världen var slut”
Det var när mamman satte nyckeln i låset som hon började ana. Hon hade blivit stående innanför dörren med jackan på. Saknat Black Sabbath och de tunga gitarrerna. Saknat sitt eget “stäng av” ! Ropat hennes namn och med skorna på klivit över den nitade, svarta skinnjackan på hallgolvet”.
Handlingen i boken börjar många år senare efter denna händelse. Mamman, Yvonne, är nu förtidspensionär och lever ett glädjelöst liv med ständig värk i den utslitna kroppen.
Varje morgon ställer hon sig samma fråga: Var detta allt?
En sömnlös natt fattar hon ett beslut. Hon packar sin ryggsäck och smyger ut medan hennes man sover. Det är i oktober och hon vet inte vart hon är på väg, inte om hon någonsin kommer att återvända.
Hon vet inte ens om hon kommer att överleva.

En riktigt trovärdig story men med ett lite tillrättalagt slut.
Inte någon riktigt högklassig stilistisk text, ibland retar jag mig på språket som inte är det bästa. Men så reagerar inte alla, och den är klart läsvärd ändå.
Mitt betyg blir **