Jag har läst..

Maos siste dansare av Li Cunxin

I en mycket fattig by i nordöstra Kina sitter en liten bondpojke i sin skrangliga gamla skolbänk och är mer intresserad av fåglarna utanför fönstret än av ordförande Maos Lilla röda och alla de storvulna slagord den innehåller.
Men just den dagen kommer några främmande män till hans skola – de är utskickade från Madame Maos kulturdepartement.
De letar efter barn till bönder som ska kunna formas till trogna väktare av ordförande Maos stora visioner för Kina.

Detta är den sanna historien om hur en liten pojkes levnadsbana på grund av en ödets nyck totalt förändrades på ett enda ögonblick.
En dag skulle han komma att dansa med världens främsta balettsällskap.
En dag skulle han bli god vän med presidenten och med Amerikas första dam, med filmstjärnor och Amerikas mest inflytelserika personer. En dag skulle han bli stjärna: Maos siste dansare och västvärldens älskling.

Det är ett häpnadsväckande levnadsöde som här tecknas fram.
Jag tror att vissa människor föds extraordinära och har talang och vilja att förändra sig själva och sitt liv på ett sätt som inte är möjligt för alla.
Visserligen får pojken i denna berättelse hjälp på vägen att ta sig ur sin fattigdom, men trots allt är han den ende från denna dansskola som gör denna långa märkliga resa.
Efter danskarriären nöjer han sig självklart inte med att skörda lagrarna av sin enorma framgång, nej då utbildar han sig till aktiemäklare samtidigt som han fortsätter att dansa som förstedanseare på baletten…

Förutom denna mans oförglömliga liv fascineras jag speciellt av skildringen av hans barndom.

Utdrag ur boken:
“Min mors inkomster var beroende på vädret och turen. Man hade inte mycket att säga till om när det gällde vilka grödor som skulle lanteras, det var centralregeringen i Beijing som bestämde det. Man odlande främst vete på vintern, majs, durra och jams odlades under resten av året. Först tog staten hand om den största delen av skörden, till ett pris som regeringen hade bestämt, sedan delades resten upp bland bönderna efter antalet medlemmar i varje familj och efter hur många poäng som familjen hade tjänta int under året. Varje dag skrev ledare för varje arbetslag i byn upp vem som hade arbetat och hur många timmar. Det mesta en man kunde få ihop under en arbetsdag var tio poäng, och på den tiden var tio poäng värt ungefär en yuan vilket motsvarar 17 amerikanska cent. Kvinnorna fick hälften av vad männen tjänade.
Ett år var det sås vårt torka att ingen lyckades få ihop en enda yuan på ett helt år. Byn tvingades låna pengar från provinsregeringen rför att i sin tur låna ut till familjerna. Det tog alla i byn mer än två år att betala tillbaka vad man lånat, och trots det hade bönderna varit tvungna att äta allt som rörde sig och en del som inte gjorde det. Ofta kunde de inte ens hitta någon bark att äta.
När jag föddes som mina föräldrars sjätte son levde alla i svår fattigdom och många var sjuka. Tre år med projektet som Mao hade tagit initiativ till hade resulterat i en av de största svältkatastrofer världen någonsin sett. Trettio mijoner människor dog.”

“Varje dag ska vi innan vi börjar vår första lektion med stort allvar buga oss inför ordförande Mao. Vi ska önska honom ett långt liv, för vi skulle inte ha varit här om det inte hade varit för hans skull. Han är vår räddare, vår sol och vår måne. Utan honom skulle vi fortfarande befinna oss i lidandets mörka värld. ”

Författaren är född 1961 och växte upp i en barnaskara på 7 söner. Senare skulle barnbegränsning införas och idag är det i Kina endast tillåtet med ett barn.
Det är en bit världshistoria man får följa med i då man läser boken.
Den litterära ambitionen är inte lika stark som själva berättelsen men den är lättläst och välskriven.

Ett häpnadsväckande människoöde skildras på ett sätt som i alla fall fascinerade mig och även gav min allmänbildning en putsning.
Jag skulle kunna berätta så mycket mer om boken, men jag föreslår istället att du läser den själv!

Mitt betyg ***