Jag har läst..

En höstnatt år 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn i Aura å. Sedan ror hon hem.
Kristina skickas till ett dårhus på Själö, en plats i den åboländska skärgården som få någonsin lämnar. Fyrtio år senare kommer sjuttonåriga Elli Curten dit. Hon är en flicka från en borgerlig familj som vill att livet ska bestå av något mer änden snävt kringskurna tillvaron i föräldrahemmet. Hon blir indragen i en vansinneskarusell av brott och olydnad och när hon fångats in placeras hon på mentalsjukhuset där tiden tycks ha stått stilla.
Sjuksystern Sigrid Friman blir länken mellan Kristina och Elli, det gamla och det nya - samtidigt som krigets orosmoln tätnar över Europa.
Boken bygger på verkliga händelser. Det är en berättelse om hur galenskap har definierats utgående från kön och tid, om moderskap, om tystnadens arkeologi, och om mentalsjukhuset som plats: fängelse och fristad!

Utdrag ur boken:
"Det fanns ett lugn i hennes kropp då, i den stunden. Barnet levde i henne. Snart skulle det födas. På söndagsmorgonen vittjade de näten och på kvällen åt de fisk. Just då, i den stunden, var hon nästan lycklig"

"Elli läser högt: Det är af ytterst stor vikt för den svenska rasens fortlefvnad i nationen Finland att den svenska och den finska rasen icke tillåts att blandas. Det rena blodet måste bevaras, om inte ger detta upphov till grav degeneration. Målet är entydigt: det få icke födas en enda dålig finlandssvensk"

Den här berättelse berör mig starkt. Språket är vackert, tydligt och obarmhärtigt. De intagna kvinnornas bitterhet, instängdhet, ensamhet beskrivs så bra och gripande. Det tar inte lång stund innan jag till fullo begriper Kristinas förtvivlan som ledde till att hon dränkte sina barn. Ensam är inte stark!
Att hamna här där dårvårderskornas uppgift är att hålla fast, släpa in, bunta ihop och stänga om, att tukta, bestraffa, tvinga till lydnad och arbete är plågsamt att läsa om.
Det finns visst ljuspunkter i boken, en sorts sinnesro infinner sig hos vissa, och det finns även empatisk personal. Metoderna som läkarna använde, t.ex kallbad mot hysteri som pågick i tio månader, rönte efterskriften att hysterin botades men patienten dog...
Jag läser ofta den här typen av böcker, romaner som grundar sig på verkliga händelser. I de flesta fall brukar resultatet bli bra, inte minst i detta!
Visst, det är mycket eländes elände, och ibland är det grymma skildringar av verkligheten, men jag finner ingen anledning att skönmåla sakerna verkliga tillstånd. Samtidigt hoppas man självklart att vi människor lär oss av historien, att vi inte gör om samma misstag, och kanske, kanske kan det bli så...